Röntgenstrålning
Från Wikipedia
 Frekvensområde (EMS)
Typer av strålning efter sammansättning |
Röntgenstrålning är en typ av joniserande elektromagnetisk strålning med kort våglängd (cirka 0,01-10 nm) och höga fotonenergier (100 eV - 100keV). De kortare vågländerna förmår tränga igenom en människokropp, bättre genom vävnad än genom ben, vilket gör denna strålning lämplig att använda inom till exempel sjukvården för röntgenundersökningar.
Den upptäcktes av Wilhelm Conrad Röntgen 1895, som fick det första Nobelpriset i fysik 1901 för upptäckten.
Röntgenstrålning är skadligt för kroppen och ökar risken för cancer.
Röntgenstrålning kan alstras genom att elektroner i vakuum accelereras mot ett metallstycke. När elektronerna avlänkas av atomkärnor i anoden, uppstår ett brett spektrum av röntgenvåglängder - bromsstrålning - där den högsta fotonenergi i keV ges av accelerationsspänningen i kilovolt. Det uppstår också karakteristisk röntgenstrålning, med våglängder som är kännetecknande för grundämnena i anodmaterialet.
Det går även att räkna på strålningen:
där h är Plancks konstant, c är ljusets hastighet, λmin är röntgenstrålningens kortaste våglängd, U är spänningen och q är elektronens laddning. Så kunde Bengt Edlén bestämma värdet på Plancks konstant.
Röntgenstrålning kan även genereras vid kosmiska processer (exempelvis i solen) och i en synkrotron.
[redigera] Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Röntgenstrålning
