August Strindberg

Från Wikipedia

Strindberg omdirigerar hit. För andra personer med samma namn, se Strindberg (olika betydelser).

August Strindberg
Pseudonym	Härved Ulf
Född	22 januari 1849 Sankt Nikolai församling i Stockholm
Död	14 maj 1912 Stockholm
Yrke	Författare, konstnär, journalist
Nationalitet	Svensk
Verksam	1869-1912
Genrer	dramatik, romaner, lyrik m.m.
Make/maka	Siri von Essen
Barn	4 Karin Smirnoff
Influenser	Jean-Jacques Rousseau, Friedrich Nietzsche, Georg Brandes m.fl.
Signatur

Johan August Strindberg, född 22 januari 1849, död 14 maj 1912, var en svensk författare och bildkonstnär (målare). Han räknas som en av Sveriges mest betydelsefulla författare. Internationellt är han främst känd som dramatiker.

Under fyra decennier var Strindberg en dominerande gestalt i det litterära Sverige. Han var ständigt omdiskuterad och ofta involverad i personliga konflikter. Hans verk innehåller ett flertal romaner, noveller och dramer som räknas som klassiker inom svensk litteratur. Strindberg var mycket produktiv (trots perioder av tystnad) och banbrytande inom flera genrer. Allmänt betraktas han som en nydanare av det svenska språket.

Innehåll 1 Biografi 1.1 Genombrott 1.2 Infernokrisen 1.3 Återkomst till Stockholm 1.4 De sista åren 1.5 Död och efterspel 2 Litterära verk 2.1 Prosa 2.2 Dramatik 2.3 Lyrik 3 Debatt 3.1 Kvinnofrågan 3.2 Antisemitism 4 Måleri 5 Fotografi 6 Naturvetenskapliga experiment och alkemi 7 Religion 8 I Strindbergs efterföljd 9 Kuriosa 10 Bibliografi 10.1 Romaner 10.2 Noveller 10.3 Poesi 10.4 Drama 10.5 Kammarspel 10.6 Enaktare 10.7 Självbiografier 10.8 Övrigt 11 Referenser 11.1 Noter 11.2 Webbkällor 11.3 Tryckta källor 12 Externa länkar

[redigera] Biografi

Johan August Strindberg föddes i Stockholm den 22 januari 1849. Hans far Carl Oskar Strindberg var ångbåtskommissionär och därmed ansvarig för godstrafiken på Mälaren och Göta kanal. Modern Eleonora Ulrika Norlin däremot var en enkel men religiös före detta värdshusflicka, vars fromhet hade stark påverkan på författaren. Strindberg var ett känsligt barn och hade en väldigt orolig uppväxt, eftersom hans far var sträng och visade ingen respekt för sin son. Efter grundläggande studier avlade han studentexamen 1867. Därefter försörjde han sig en tid som folkskollärare, samtidigt som han studerade till läkare. Han försökte sig därefter på en karriär som skådespelare, men bestämde sig 1870 för att istället studera i Uppsala, och det var under studietiden där som Strindberg påbörjade sitt författarskap.

Efter två år tvingade hans ekonomiska situation honom emellertid att avbryta studierna och återvända till huvudstaden, vilket gjorde fadern mycket missnöjd. 1874 arbetade han som journalist vid Dagens Nyheter och samma år fick han anställning vid Kungliga biblioteket, en anställning som kom att vara till 1882. Som ung träffade han finlandssvenskan Siri von Essen, född 1850 i Jakob och Johannes församling. Hon var gift, men August bestämde sig för att vinna hennes hjärta. Han lurade i henne att han inte kunde få barn, men snart blev hon gravid. Hon lämnade då sin man, som var otrogen, och gifte sig med Strindberg. Siri drömde om en skådespelarkarriär som också möjliggjordes i och med äktenskapet med Strindberg. De insåg snart att barnet inte kom så lägligt och lämnade bort det, men barnet dog efter tre dagar. De fick senare en dotter som de behöll, Karin (född 1880 i Hedvig Eleonora), därefter dottern Greta (född 9 juni^[1] 1881 dito) och 1884 föds sonen Hans i Lausanne, Schweiz.^[2]

[redigera] Genombrott

Strindbergs genombrott kom 1879 med utgivningen av Röda rummet och uppsättningen av Mäster Olof. Under lång tid hade Strindberg utan framgång försökt få den uppsatt, vilket varit en stor besvikelse för honom, men nu lyckades han äntligen. Under de följande åren skrev han det historiska verket Svenska folket, samt romanen Det nya riket. Dessa verk var skrivna i en realistisk stil som kritiserade i stort sett alla samhällsinstitutioner. Många av de som skrev faktaböcker uppfattade också det som fel att en skönlitterär författare gav sig in i genren. Han blev så omdiskuterad och kritiserad att han 1883 såg sig nödsakad att lämna Sverige. Han bosatte sig först i Paris, senare i Schweiz.

Med sin hustru Siri von Essen (som var besviken över att lämna landet och teatern) och sina barn anslöt sig Strindberg till den skandinaviska konstnärskolonin i Grez. Under utlandsvistelsen fortsatte Strindberg att skriva och publicera självbiografiska romaner som Giftas, Tjänstekvinnans son och En dåres försvarstal, skådespel som Fadren och Fröken Julie, samt samhällskritiska romaner som Utopier i verkligheten. Första delen av novellsamlingen Giftas ledde till åtal för hädelse; rättegången brukar kallas Giftas-processen. Strindberg stannade utomlands till 1889. Under den tiden hade hans äktenskap blivit alltmer ansträngt, vilket utan tvivel har fått betydelse för utformningen av kvinnoporträtten i hans litterära arbeten.

Strindberg tillbringade många somrar på Kymmendö i Stockholms skärgård och skrev mycket om skärkarlens liv: Hemsöborna 1887, Skärkarlsliv 1888 och I havsbandet 1890. Motiv från skärgården förekommer i många av de målningar Strindberg gjorde - symbolladdade verk i impressionistisk teknik.

[redigera] Infernokrisen

August och Siri skilde sig 1891. August hade först älskat henne djupt men nu hade känslan förbytts i brinnande hat. Uppbrottet följdes av en konstnärlig kris. Strindberg flyttade till Berlin, där han umgicks med bland andra Edvard Munch och Ola Hansson. Efter ett kort äktenskap (1893-1897) med den österrikiska journalisten Frida Uhl, med vilken han fick dottern Kerstin, drabbades Strindberg av vad vissa kallat en psykos med paranoida inslag.^[3] Denna period har kallats "Infernokrisen" och gestaltades i de delvis självbiografiska Inferno, Legender och Till Damaskus. Under "Infernokrisen" bodde Strindberg hos sin vän doktor Anders Eliasson i Ystad och hämtade underlag därifrån till dessa verk. Eliassons kringbyggda gård omgestaltade han i Inferno till ett kloster. Huset finns kvar och likaså de "Bengaliska rosorna". Från mitten av 1890-talet började Strindberg försök med vetenskapliga och alkemiska experiment, bland annat försökte han skapa guld. En ny inriktning skedde vid denna period i Strindbergs författarskap: från anarkism, realism och naturalism till mystik, symbolism och ockultism.

[redigera] Återkomst till Stockholm

Strindberg var nu en berömd författare, vilket inte förhindrade att han levde i ekonomisk kris (han lärde sig aldrig att ta hand om pengar) och var kontroversiell i fortsättningen. 1897 beslutade han sig dock för att återvända till sitt hemland och flyttade till Lund, där han via Bengt Lidforss fick kontakt med poeten Emil Kléen, en av de få vänner som Strindberg inte hann bli ovän med. Året därpå flyttade han till Östermalm i Stockholm. Svarta fanor (1904) var en nyckelroman om kulturetablissemanget i huvudstaden i allmänhet och den yngre författargenerationen i synnerhet. Strindberg gifte sig 1901 med skådespelerskan Harriet Bosse, och året därpå fick de dottern Anne-Marie, senare gift Wyller och därefter gift Hagelin. (Anne-Marie Hagelin var hela 105 år gammal vid sin död 2007.) Äktenskapet med Harriet Bosse varade till 1904. Under denna period skrev Strindberg flera teaterstycken som var inspirerade av Shakespeare: Gustav Vasa, Erik XIV och Gustav III. Dessutom skrev han en rad kammarspel: Oväder, Brända tomten, Spöksonaten och Pelikanen.

[redigera] De sista åren

Strindberg flyttade sedan till Drottninggatan i det så kallade Blå Tornet, där Strindbergsmuseet idag är inhyst. Under sina sista år återupptog han det samhällskritiska spåret, vilket skapade en mycket intensiv debatt. Strindberg blev en ikon för arbetarrörelsen, i synnerhet den radikala gruppen kring tidningen Stormklockan, och dess kamp mot konservativa och liberala debattörer. I sina sista verk, En blå bok 1907 och Stora landsvägen 1909, kan man se ett ställningstagande för religionen.

[redigera] Död och efterspel

Strindberg dog 63 år gammal klockan 16.30^[4] den 14 maj 1912 och begravdes på Norra begravningsplatsen (dåvarande Nya kyrkogården) den 19 maj klockan 08.00^[5], åtföljd av omkring 60 000 sörjande. Vid hans grav står ett enkelt kors av svart ekträ med följande skrift:"O crux ave spés unica" (O kors var hälsat mitt enda hopp).

Vid hans dödsbädd närmade sig slutet och han tecknade att han ville ha sin bibel på nattduksbordet, han tog den och yttrade sina avskedsord till livet, med dottern Greta sittande vid sin bädd "Jag har gjort upp mitt bokslut med detta livet. Nu finns intet personligt mer kvar" han smekte dottern och sa "Kära Greta".^[6] Dottern Greta, gift von Philip, omkom tragiskt blott fem veckor senare i tågkatastrofen vid Malmslätt, den 16 juni.^[7]

Innan Strindberg avled hade Albert Bonniers förlag köpt rätten till Strindbergs samlade verk. Karl Otto Bonnier hade först erbjudit 150 000 kronor för Strindbergs verk (dock ej utländska rättigheter). Strindberg avvisade erbjudandet, eftersom Bonniers betalat 100 000 kronor för Gustaf Frödings samlade verk (6 diktsamlingar). När Bonnier höjde erbjudandet till 200 000 kronor, slog Strindberg till. Förlaget köpte senare även rättigheter som Strindberg sålt till andra, vilket innebar att totalsumman blev nästan 300 000 kronor. ^[8]

Efter Strindbergs död gav Bonniers förlag ut Strindbergs Samlade skrifter i 55 band. Under de första 20 åren efter hans död sålde förlaget 1,7 miljoner exemplar av Strindbergs böcker. Mellan 1912 och 1927 sålde förlaget böcker av Strindberg för nästan 10 miljoner kronor. ^[9]

[redigera] Litterära verk

Strindberg skrev omkring sextio dramer, tio romaner, tio novellsamlingar och åtminstone åttatusen brev. Det gör honom utan tvekan till en av Sveriges mest produktiva författare. Med denna produktion omfattade Strindberg alla de större idéströmningar som fanns i slutet av 1800-talet.

[redigera] Prosa

Huvudartikel: August Strindbergs prosa

Strindberg förnyade den svenska prosan genom att ersätta det deklamatoriska och retoriska språket i tidigare prosa med talspråk och skarpa iakttagelser direkt från vardagen.

I tidiga verk som Röda rummet, Svenska folket och August Strindbergs lilla katekes för underklassen kombinerade han socialism och realism: träffsäkra och ofta anakronistiska skildringar stödjer den skoningslösa kritiken av stat, kyrka, skola, press, näringsliv och andra samhällsinstitutioner. Perspektivet är ofta arbetarens och den "oförstörde" ynglingens.

Ur inledning till Röda rummet:

Men solen stod över Liljeholmen och sköt hela kvastar av strålar mot öster; de gingo genom rökarne från Bergsund, de ilade fram över Riddarfjärden, klättrade upp till korset på Riddarholmskyrkan, kastade sig över till Tyskans branta tak, lekte med vimplarne på Skeppsbrobåtarne, illuminerade i fönstren på Stora Sjötullen, eklärerade Lidingöskogarne och tonade bort i ett rosenfärgat moln, långt, långt ut i fjärran, där havet ligger. Och därifrån kom vinden, och han gjorde samma färd tillbaka, genom Vaxholm, förbi fästningen, förbi Sjötulln, utmed Siklaön, gick in bakom Hästholmen och tittade på sommarnöjena; ut igen, fortsatte och kom in i Danviken, blev skrämd och rusade av utmed södra stranden, kände lukten av kol, tjära och tran, törnade mot Stadsgården, for uppför Mosebacke, in i trädgården och slog emot en vägg.

Inspirerad av Nietzsche och Rousseau åskådliggjorde han naturalistiska och evolutionsteoretiska idéer i till exempel novellen Odlad frukt och romanen Hemsöborna: Arv och miljö driver karaktärerna genom handlingen mot deras "naturliga" öden. I Tschandala hävdar han det relativa i människovärdet och de högre stående människornas rätt att undertrycka de lägre stående.

Även tidens feminism återfinns som en tråd i hans författarskap. Han gick i polemik mot både sedlighetsvänner och, som han såg det, alltför radikala jämlikhetsidéer: bland annat var han starkt kritisk till Ibsens Ett dockhem. Strindbergs relationer till kvinnor var dock allt annat än oproblematiska vilket visade sig i Giftas: kritiken mot familjen som samhällsinstitution övergår i ett uttalat kvinnoförakt.

Strindberg återupptog sin tidigare roll som samhällskritiker åren efter 1900 med romaner som Svarta fanor och Götiska rummen. Både motdebattörer, kolleger och vänner utsattes för en skoningslös satir.

[redigera] Dramatik

Huvudartikel: August Strindbergs dramatik

Strindberg skrev sammanlagt över 60 dramer, och det är främst för sin dramatik han uppskattats internationellt.

Han kunde arbeta med olika genrer i olika perioder, men också återvända till genrer. Genombrottspjäsen var Mäster Olof, som var ett historiskt drama, inspirerat av Shakespeare och dennes snabba scenväxlingar.

Men Strindberg omdanande också dramatiken genom att låta skådespelarna använda ett naturligt talspråk. Med Fadren och Fröken Julie blev han banbrytande för det naturalistiska dramat. De naturalistiska pjäserna handlade ofta om ett slags psykologiska ställningskrig, som man kallat "hjärnornas kamp".

Efter krisåren på 1890-talet fick Strindbergs dramatik delvis en annan inriktning. Han hade tidigare arbetat med sagospel, som stred mot realismens krav, men pjäser som vandringsdramat Till Damaskus för in ett helt nytt formspråk. Med religiösa idéer inspirerade av Emanuel Swedenborg och förtätade drömscener löste Strindberg upp den tidigare realismen för att ge plats åt det mer expressionistiska. Detta blir än tydligare i Ett drömspel. I förordet skriver Strindberg:

Tid och rum existerar icke; på en obetydlig verklighetsbakgrund spinner inbillningen ut och väver nya mönster; en blandning av minnen, upplevelser, fria påhitt, orimligheter och improvisationer. - Personerna klyvas, fördubblas, dunsta av, förtätas, flyta ut, samlas. Men ett medvetande står över alla, det är drömmarens; för det finns inga hemligheter, ingen konsekvens, inga skrupler, ingen lag.

Med Intima teatern i åtanke, skrev Strindberg i början av 1900-talet sina så kallade kammarspel, som förenade många element från olika genrer, men hade en betydligt intimare och avskalad karaktär än vad man vanligen förknippat med dramatik.

[redigera] Lyrik

Huvudartikel: August Strindbergs lyrik

I dikten Esplanadsystemet hyllar han den nya tidens skoningslösa uppgörelse med förlegade ideal: "Här rivs för att få luft och ljus, är kanske inte det tillräckligt?"

[redigera] Debatt

Med sitt genombrott Röda rummet kritiserade och förlöjligade han samhällets etablerade institutioner, med Utopier i verkligheten förespråkade han en anarkism som varken tilltalade socialister eller konservativa och 1910 utlöste han med en debattartikel den så kallade Strindbergsfejden - en hetsig kulturdebatt som varade i ett par år i skuggan av unionsupplösningen, storstrejken och den framväxande Socialdemokratin. Hans främsta mål var nittiotalisterna, då främst Verner von Heidenstam, Oskar Levertin och Ellen Key och förhärligandet av bland andra Karl XII, men även den svenska militären, monarkin, Sven Hedin och Svenska Akademien angreps i artiklar. Den från början litterära debatten om 80-tal och 90-tal blev, när en stor mängd kritiker, författare och riksdagsmän klev in i den, så småningom en del av debatten om rösträtt, försvar och demokrati, ett stycke av förspelet till Bondetåget 1914 (striden kan studeras i Harry Järvs sammanställning Strindbergsfejden och i Björn Meidals Från profet till folktribun.

Under sin långa karriär som debattör och journalist konfronterade han feminister, kyrka, kollegor och vänner av alla grupperingar. Strindberg ansåg sig stundtals vara förföljd och såg sig som förbigången och nedvärderad. Han bytte åsikt flera gånger under sitt liv och blev kallad en "radikal reaktionär", men behöll livet igenom sin folkliga och överhetskritiska ståndpunkt. Han offrade både sig själv och andra för sitt författarskap.

[redigera] Kvinnofrågan

I "Kvinnans rättigheter", programförklaring tryckt i förordet till Giftas, 1884, framträder August Strindberg som en tidig förespråkare av kvinnlig rösträtt.

Strindbergs förhållande till kvinnorna i hans liv tycks dock i allmänhet ha varit komplicerat, vilket hans skilsmässor vittnar om. Strindberg har ofta utpekats som kvinnohatare, men det berättigade i detta har på senare år allt mer ifrågasatts. Eivor Martinus har i boken Strindberg and Love granskat ett stort material av brev mellan Strindberg och hans kvinnor. Martinus slutsats är att Strindberg omöjligt kan ha hatat kvinnor, även om han ofta var i konflikt med dem.Faktum var att han ofta dyrkade kvinnan lika häftigt som han kunde hata henne.

”Utom i det att Jean nu är en stigande, står han över fröken Julie i det att han är man. Könsligt är han aristokraten genom sin manliga styrka, sina finare utvecklade sinnen, och sin förmåga av initiativ.” August Strindberg, ur förordet till Fröken Julie.

[redigera] Antisemitism

Strindbergs förhållande till antisemitismen har varit föremål för ett antal studier. Jan Myrdal utreder frågan i sin strindbergsmonografi. Han menar att Strindberg "i början på 1880-talet var Sveriges namnkunnigaste antisemit",^[10] något som, förutom att synas i brev, yttrar sig i kapitlet "Judarne" i Svenska folket, och kapitlet "Moses" i Det nya riket. Det är en antisemtism som grundar sig på en föreställning om judarnas ekonomiska och kulturella inflytande. Till den judiske danske författaren Edvard Brandes skriver Strindberg: "Här är således icke frågan om judendomen, icke ens om judarne, utan om våra judar i Sverige! hvilka uppträda som en korporation med oberättigade intressen." ^[11] Efterhand kom dock Strindberg att svänga i frågan, och 1884 tog han avstånd från sin antisemitism med artikeln "Mitt Judehat" i tidskriften Tiden. Som i så många andra frågor fortsätter han dock att uttrycka ambivalens, och gör motsägelsefulla utfall såväl för som emot judar.

Mot slutet av sitt liv deltog Strindberg i dåtidens rasteoretiska spekulation. I sin En blå bok I (1907) skriver han om så kallade äfflingar^[12], en term hämtad från boken Theozoologie av ariosofen Jörg Lanz von Liebenfels (född Adolf Lanz). Äfflingarna ska enligt Strindberg och Liebenfels vara en ras av halvmänniskor som uppkommit i människans urtid genom att kvinnor har parat sig med apor. Dessa halvmänniskor ska i modern tid främst företrädas av judar och zigenare. Kopplingen mellan Strindberg och Liebenfels behandlas utförligt i en essä av Sven Stolpe från 1972 vid namn Strindberg och Lanz von Liebenfels.^[13]

[redigera] Måleri

Strindberg är idag en av Sveriges mest internationellt uppmärksammade konstnärer, men fick sitt genombrott som målare långt efter sin död.

Strindberg var aldrig professionell konstnär och han gav sig aldrig tid till konststudier men däremot hade han på 1870-talet umgåtts med några unga konstnärer och hade då själv försökt sig på att måla tavlor. Han uppträdde även som konstkritiker och, menar konstkritikern Nordensvan, uttalade som sådan sunda och beaktansvärda åsikter. Nordensvan menar att Strindbergs måleri är obehärskat och osmält men håller med konstnären Richard Bergh som om Strindberg har sagt "hur ofullgången hans konst emellanåt kan synas, lever dock en rik och äkta konstnärsande däri, vilken också emellanåt skapar bestående verk okunnigheten till trots."^[14]

Om sina försök som målare yttrade Strindberg längre fram att det i hans kotteri inte begärdes att målaren skulle efterbilda naturföremål utan "man skulle måla sitt inre och icke gå och rita av stockar och stenar, som ju voro betydelselösa i sig själva och endast genom att passera det förnimmande och kännande subjektets smältugn kunde få någon form. Därför studerades ej ute, utan man målade hemma ur minnet och med fantasien". Själv målade han "alltid havet, med kust i förgrunden, vresiga tallar, några nakna skär längre ut, en vitmålad båt, ett sjömärke, en prick. Luften var mest mulen med en svag eller stark ljusöppning i horisonten, solnedgångar eller månsken, aldrig klart dagsljus."^[15]

Då han många år senare åter började måla använde han samma metod och samma slag av motiv, målade gärna havet i storm med sjudande vågor, skyar i uppror och bränningar som piskar mot klippstränder. Hans målningssätt förblev improviserat och ska man tala om någon förebild ligger Courbet nära, vars verk han hade sett under sin första resa till Paris 1876. Man har även framhållit impressionisterna, som han skrev uppskattande om på denna resa. Strindberg kastade med fart färgerna i fläckar ner på duken, han målade sitt ständigt uppjagade temperament och hans fantasi stormade och jäste, obänd och otyglad till en grad som inte ens konstnären Marcus Larson uppnådde.^[16]

Strindbergs postuma genombrott kom så sent som på 1960, då Musée National d'Art Moderne i Paris inkluderade fyra av hans tavlor på en utställning med tidig modernism. Detta kom att bli startskottet för ett stort antal separatuställningar i Europa.^[17] Konstens utveckling under 1900-talet möjliggjorde nya perspektiv: medan man tidigare ibland talat om Strindberg som impressionist kunde man nu använda termer som expressionism, och rentav abstrakt expressionism.^[18] Även om måleriet är föreställande så tangerar det ofta det nonfigurativa, vilket framhölls som en brist i den samtida receptionen.^[19]

Den sena omvärderingen av Strindbergs konst har även lett till att man lyft fram andra delar av det han skrivit om konst. Till exempel ses det brev där han förklarar för Paul Gaugin att han inte kan skriva katalogtext till dennes utställning, som betydelsefull. Gaugin fann texten så välskriven att han använde den som förord.

[redigera] Fotografi

Strindbergs intresse för fotografi kan dateras till åtminstone 1880-tal. Hösten 1884 erbjöd Strindberg vännen Carl Larsson att som illustratör följa med på en resa genom Frankrike, i syfte att dokumentera böndernas situation. När denne avböjt fick Strindberg idén att istället använda fotografier. När resan, som senare kom att resultera i reportageboken Bland franska bönder, 1886 slutligen blev av följde den unge Gustaf Steffen med som fotograf. På grund av konflikter mellan dem bröt de med varandra efter bara några veckor, och inga fotografier finns bevarade.

De fotografier av Strindberg själv från 1880-talet som finns bevarade härrör alla från 1886 då familjen vistades på kurorten Gersau i Schweiz. Han använde den kamera av E. von Schlicht som inköpts för resan i Frankrike. Fotografierna föreställer författaren och hans familj i hemmiljö, och är ofta medvetet arrangerade på ett sätt som gör dem till kommentarer av den offentliga bilden av honom, till exempel uppfattningen om honom som kvinnohatare. Avsikten var att publicera en serie fotografier, men detta dröjde till 1906, då sex av Gersau-bilderna gavs ut till författarens 60-årsdag. Strindberg angav i brev till Albert Bonnier sin fru som fotograf, men detta kan ha varit ett sätt att få dubbla arvoden. Siri anses hur som helst ha haft en aktiv del i skapandet.

På 1890-talet fick Strindbergs fotograferande en mer experimentell inriktning, vilket kan förstås utifrån hans ökade intresse för naturvetenskap och alkemi. Bland annat framkallade han diverse kemiska processer vilkas synliga avtryck han kopierade över på papper, varigenom han skapade fotogram. Han fotograferade även stjärnhimlen med en kamera utan lins, och ibland till och med genom att direkt exponera den fotografiska plåten för stjärnljus. De formationer som uppstod på dessa så kallade celestografier anses idag dock inte återge stjärnhimlen, såsom Strindberg trodde, utan är snarare följden av andra kemiska reaktioner, varför man knappast kan betrakta dem som fotografier i egentlig mening.

Strindberg misstrodde överhuvudtaget den optiska linsen, som han menade gav en förvrängd bild av verkligheten. Sommaren 1906 återupptog han experimenten och tillverkade tillsammans med fotografen Herman Anderson sin Wunderkamera, i syfte att åstadkomma "psykologiska porträtt". Även denna kamera saknade lins, men visade sig svår att arbeta med. Den porträtt-teknik Strindberg och Anderson utvecklade kännetecknas av naturligt ljus och återgivning i naturlig storlek.

[redigera] Naturvetenskapliga experiment och alkemi

Strindberg inledde sina alkemiska experiment under sin psykiskt instabila period i Paris. Han avfärdade det nyligen upptäckta periodiska systemet och idén om grundämnen och försökte bevisa att de olika grundämnena gick att "transmutera" till varandra. Han utförde sina experiment hemma i bostaden utan skyddsutrustning och försökte bland annat framställa guld; vid ett tillfälle lyckade han framställa kattguld av järn och svavel och trodde sig ha framställt riktigt guld. Strindberg utsatte sig själv för olika kemikalier och 1895 ledde det till en hudsjukdom som slutade med en sjukhusvistelse. Hans kemiska spekulationer avfärdades kategoriskt av en enig kemistkår, bland annat The Svedberg: "Vad som är riktigt däri, är icke nytt, och vad som är nytt är icke riktigt".

Ur Antibarbarus 1894 (på svenska 1906):

Jag har ofvan uttalat den meningen att Bly, Silfver och Qvicksilfver äro så nära förvandta att jag menat det smältande Bly vore Qvicksilfver och att Silfret bildades ur Bly genom upprepad förtunning under smältningsprocessen.

Härför tala: att Cinnober väger lika med Silfveroxid eller 232, hvilket tyckes angifva att Svaflets Syre förtunnat Qvicksilfret till den punkt att det eqvivalerat Silfrets oxid. Kontrolleras ej detta af Silfversuperoxiden som väger lika med Svafvelsilfret eller precis 247,30 båda, hvaraf framgår att svafvelföreningarna äro superoxider, och att Svafvelsyrade salterna är där tillstädes latent liksom Salpetern i Salpetersyran.

[redigera] Religion

I samband med sin så kallade "Infernokris" började Strindberg snegla på ockultism och monism. Han började läsa texter av Swedenborg och tog del av Madame Blavatskys teosofi. Vid sin död 1912 hade han i sitt bibliotek en stor mängd teosofisk litteratur, bland annat Annie Besant, A. P. Sinnett, tillsammans med böcker om mytologi och religionshistoria.

Under slutet av sitt liv var han synkretist och han identifierade sig med en sorts världssjäl som han menade sig stå i förbindelse med genom det undermedvetna. Dessa existentiella spekulationer märks av i hans senare produktion (se citatet ur Ett drömspel ovan).

[redigera] I Strindbergs efterföljd

Av författare som tagit djupa intryck av August Strindberg kan särskilt nämnas Jan Myrdal. Filmskaparen Ingmar Bergman säger sig också ha inspirerats av Strindberg inte minst i sina tidigare teaterpjäser, så även Franz Kafka. Från utlandet kan också nämnas Eugene O'Neill och Lars von Trier, samt Heiner Müller.

[redigera] Kuriosa

Temat självmord

Strindberg hotade otaliga gånger i brev med att begå självmord, men inte ett enda allvarligt självmordsförsök finns belagt. ^{[källa behövs]}

Nietzsche

Strindberg brevväxlade under ett par månader i slutet av 1888 med filosofen Friedrich Nietzsche. De hade en del beröringspunkter i sin syn på liv och filosofi, och Strindberg drömde om att upprätta en ny litterär skola med Nietzsche vid sin sida. När han fick ett märkligt och aggressivt brev undertecknat "Nietzsche Caesar" (Strindberg undertecknade skämtsamt sitt svarsbrev med "Deus, optimus maximus" det vill säga "Gud, den bäste och högste") drog han öronen åt sig och skrev till Georg Brandes, som också var med i kretsen, att denne Nietzsche kanske kunde kompromettera dem inför den litterära publiken. Någon vecka senare inträffade Nietzsches slutliga mentala kollaps.^{[källa behövs]}

Begravningsplats

Enligt Stockholms stads webbplats ligger Strindberg begraven på Norra begravningsplatsen, kvarter 13A, gravnr 101.^[20]

Bostäder

Strindbergs tjugofemte och sista bostad i Stockholm var i det så kallade Blå tornet på Drottninggatan 85, där han dels hyrde en lägenhet fyra trappor upp, och dels ett bibliotek sex trappor upp.^[21]

[redigera] Bibliografi

För verkens placering i Nationalupplagan av August Strindbergs Verk, se Strindbergsprojektet.

[redigera] Romaner Röda rummet (1879) Det nya riket (1882) Hemsöborna (1887) Tschandala (1888) Klostret (1898) I hafsbandet (1890) Götiska rummen (1904) Svarta fanor (1904-07) [redigera] Noveller Från Fjerdingen och Svartbäcken (1877) Samvetskval (1884) Svenska öden och äfventyr I–IV (1882–91) Giftas I–II (1884–1886) Utopier i verkligheten (1885) Skärkarlslif (1888) Fagervik och Skamsund (1902) Historiska miniatyrer 1-2 (1905) Taklagsöl(1906) Syndabocken (1907) Ett halvt ark papper (1912-1921) [redigera] Poesi Från havet - Här och där (1873-76, dikter och prosa) Dikter på vers och prosa (1869-83) Sömngångarnätter på vakna dagar (1883) Sömngångarnätter på vakna dagar (1884) Ordalek och småkonst (1905) [redigera] Drama Fritänkaren (1869) Det sjunkande Hellas (1870) Anno fyrtioåtta (1875) Den fredlöse (1871) Mäster Olof (1872) Gillets hemlighet (1879-80, komedi) Lycko-Pers resa (1881-82) Herr Bengts hustru (1882) Lycko-Pers resa (1882) Fadren (1887) Fröken Julie (1888) Paria (1889) Fordringsägare (1888-89) Till Damaskus I–III (1898–1904) Advent (1898) Brott och brott (1899) Folkungasagan (1899) Gustaf Vasa (1899) Erik XIV (1899) Gustaf Adolf (1900) Midsommar (1900) Kaspers fettisdag (1900) Påsk (1900-01) Svanevit (1901) Carl XII (1901) Kronbruden (1901) Dödsdansen (1900-01) Dödsdansen II (1900-01) Engelbrekt (1901) Kristina (1901) Gustaf III (1902) Holländarn (1902) Ett drömspel (1901-02) Näktergalen i Wittenberg (1903) Toten-Insel (1907, dramafragment) Siste riddaren (1908) Abu Casems tofflor (1908) Riksföreståndaren (1908) Bjälbo-Jarlen (1908) Stora landsvägen (1909)

[redigera] Kammarspel Oväder (1907) Brända tomten (1907) Spöksonaten (1907) Pelikanen (1907) Svarta handsken (1909) [redigera] Enaktare I Rom (1870) Den starkare (1889) Paria (1889) Samum (1889) Inför döden (1892) Första varningen (1892) Debet och kredit (1892) Moderskärlek (1892) Leka med elden (1892) Bandet (1892) [redigera] Självbiografier Tjensteqvinnans son I–II (1886–1909) Inferno (1897) Legender (1898) Ensam (1903) En dåres försvarstal (1914, svensk översättning postumt) [redigera] Övrigt Kulturhistoriska studier (1872-78) Han och hon (1875-76, brevväxling med Siri von Essen) Gamla Stockholm Svenska folket i helg och söcken (1881–82, kulturhistoria) Likt och olikt 1-2 (kultur- och samhällskritik) Sveriges natur (1886-96) Le plaidoyer d'un fou (1887-95) Blomstermålningar och djurstycken (naturskisser) Bland franska bönder (1889, reportage) Jardin des plantes (1895) Sagor (1903) Nya svenska öden (1905, hövdingaminnen) En blå bok I–IV (1907–12, essä) Memorandum till medlemmarna av Intima teatern (1908) Öppna brev till Intima teatern (1909) Stora landsvägen (1909) Bibliska egennamn... (1910) Modersmålets anor (1910) Tal till Svenska Nationen... (1910, tidningsartikel) Folkstaten (1910, om grundlagsrevisionen) Religiös renässans eller Religion mot teologi 1910 Världs-språkens rötter (1911, språkvetenskap) Kina och Japan (1910-11) Kinesiska språkets härkomst (1912) Czarens kurir eller sågfilarens hemligheter (1912) En extra blå bok. Register till En blå bok (1911-12) Vivisektioner (1958, essä, postumt) Ockulta Dagboken (1977, postumt) I Bernadottes land (1981, satiriska artiklar skrivna för fransk publik om hemlandet ca 1885, översatta tillbaka till svenska av Sven Stolpe, postumt) Promemoria för eget bruk : i koncept, ojusteradt (2003, Strindbergs förberedelser inför att vittna i en rättegång 1888, och samtidigt rentvå sig från skandalösa beskyllningar, postumt. Förord av Magnus Halldin.)

Samlade Skrifter utgavs i 55 band av John Landquist 1912-1920. Upplagan byggde på manuskript och förlagor av mycket olika kvalitet; ofta hängde förläggarnas självsvåldiga strykningar med från originaltrycken in i samlingsupplagan, men den blev standard fram till 1980-talet. En ny upplaga som fyller högt ställda krav på trohet mot texten och med ordförklaringar och inledningar började utges 1981 och är nu (2008) i stort sett avslutad.

Strindbergs brev började utges 1948; det tjugonde och sista bandet utkom 1996. Brevsviten till tredje hustrun Harriet Bosse hade utgetts av henne redan 1932.

[redigera] Referenser

[redigera] Noter

1. ^ Oscar II och hans tid 1872-1907, Erik Lindorm 1979 ISBN 91-46-13375-5 s.136
2. ^ Sveriges befolkning 1890, (CD-ROM) Riksarkivet 2003
3. ^ Cullberg, Johan (1992), Skaparkriser - Strindbergs Inferno och Dagermans
4. ^ 100 år med Svenska Dagbladet, 1884-1984, Lars Lagerstedt 1984
5. ^ Vid August Strindbergs Begrafning. Den 19 Maj 1912 kl. 8 f. m. Sv. Ps. 471, v. 3-6 476, Psalmhäfte tryckt för begravningen hos Bröderna Lagerström, Boktryckare, Sthlm, (Stockholm 1912)
6. ^ Gustaf V och hans tid 1907-1918, Erik Lindorm 1979 ISBN 91-46-13376-3 s.212
7. ^ Gustaf V och hans tid 1907-1918, Erik Lindorm 1979 ISBN 91-46-13376-3 s.216
8. ^ Per Gedin (2002). Litteraturens örtagårdsmästare. Karl Otto Bonnier och hans tid. Stockholm: Bonniers, sid. 174-177. ISBN 91-0-010076-5. 
9. ^ Per Gedin (2002). Litteraturens örtagårdsmästare. Karl Otto Bonnier och hans tid. Stockholm: Bonniers, sid. 174-177. ISBN 91-0-010076-5. 
10. ^ Jan Myrdal: Johan August Strindberg, s. 145
11. ^ Strindberg, Brev del III, s. 55
12. ^ Se exempelvis avsnittet Äfflingarnes ättartal på Projekt Runeberg.
13. ^ Göran Dahl: Radikalare än Hitler : de esoteriska och gröna nazisterna : inspirationskällor, pionjärer, förvaltare, ättlingar (Atlantis, 2006) ISBN 91-7353-122-7
14. ^ Nordensvan (1928), 407-408
15. ^ Citat ur Tjänstekvinnans son, del 3: I Röda rummet
16. ^ Nordensvan (1928), s. 407-408
17. ^ Strindberg: Painter and Photographer, s. 7
18. ^ Ibid., s. 10
19. ^ Se t.ex. ibid., s. 29
20. ^ hittagraven.stockholm.se
21. ^ Panorama 60 - en bokfilm från Bonniers Folkbibliotek, red. Per-Erik Lindorm, Albert Bonniers förlag, Stockholm 1960 s.134

[redigera] Webbkällor

• http://www.strindbergsmuseet.se Strindbergsmuseet
• http://runeberg.org/strindbg/ Samlade skrifter av Strindberg på Projekt Runebergs hemsida

[redigera] Tryckta källor

• Gunnar Brandell (1987). Strindberg - ett författarliv. D. 1, Läroår och genombrott: 1849-1883. Stockholm: Bonnier Alba. ISBN 91-7458-892-3. 

• Gunnar Brandell (1985). Strindberg - ett författarliv. D. 2, Borta och hemma: 1883-1894. Stockholm: Bonnier Alba. ISBN 91-7458-716-1. 

• Gunnar Brandell (1983). Strindberg - ett författarliv. D. 3, Paris, till och från : 1894-1898. Stockholm: Bonnier Alba. ISBN 91-7458-565-7. 

• Gunnar Brandell (1989). Strindberg - ett författarliv. D. 4, Hemkomsten - det nya dramat : 1898-1912. Stockholm: Bonnier Alba. ISBN 91-7458-067-1. 

• Olof Lagercrantz (1979). August Strindberg. Stockholm: Wahlström & Widstrand. ISBN 91-46-13477-8. 

• Jan Myrdal (2000). Johan August Strindberg. Stockholm: Natur och kultur. ISBN 91-27-07153-7. 

• Georg Nordensvan (1928). Svensk konst och svenska konstnärer i 19de århundradet. Del II. Från Karl XV till sekelslutet. Stockholm: Bonniers, sid. 406-408. ISBN 990478566X. 

• Gunnar Ollén (1982). Strindbergs dramatik, 4, Kristianstad: Sveriges Radios förlag. ISBN 91-522-1604-7. 

• Sven Stolpe (1978). Svenska folkets litteraturhistoria VI, August Strindberg. Stockholm: Askild & Kärnekull. ISBN 91-7008-951-5. 

• Per Hedström (red.) (2001). Strindberg: Painter and Photographer [Utställningskatalog]. New Haven; London: Yale Univ. Press i samarbete med Nationalmuseum. ISBN 0-300-09187-7. 

• Stefan Whilde (2006). En skandalskrivare i nattrock och kalsonger. Umeå: h:ström Text & Kultur. ISBN 91-89447-69-7. 

[redigera] Externa länkar

• August Strindberg på Projekt Runeberg
• August Strindberg i Libris
• Strindbergsprojektet vid Stockholms universitet tar fram Nationalupplagan av August Strindbergs Samlade Verk
• Strindbergsmuseet - Blå tornet
• En del av Strindbergs författarskap finns som gratis e-böcker i eBoklagret Omnibus.

	August Strindberg
	Biografi | Strindbergsmuseet | Strindbergs Intima Teater | Blå tornet | Strindbergsprojektet
	Prosa | Dramatik | Lyrik | Sakprosa och essäistik