Blodgivning
Från Wikipedia
Blodgivning är en procedur när frivilliga blodgivare donerar blod som sedan används i sjukvården. Blodgivning är numera helt nödvändig för att den moderna sjukvården ska fungera. Svenska blodgivare ger ungefär 500 000 påsar blod årligen, där varje påse rymmer 4,5 dl.
Innehåll |
[redigera] Blodtransfusionens historia
Vissa källor påstår att påven Innocentius VIII år 1492 var den första som genomgick en blodtransfusion. Han skulle ha fått blod av tre pojkar, alla fyra dog. Under 1600-talet experimenterade man med att överföra blod, då den engelske fysikern William Harvey upptäckt blodcirkulationen 1628. I Oxford 1665 utförde dr Richard Lower lyckade försök att föra över blod mellan hundar och två år senare gjordes den första transfusionen mellan djur och människa av professor Jean Baptiste Denis i Paris. Man tog blod från lamm och kalv och behandlade en människa. Patienten reagerade med kraftiga kräkningar, svart urin, bröstsmärtor och ökad puls och dog två månader senare. Professorn åtalades för mord, men frikändes sedan det visat sig att patientens sjukdom berodde på att hans fru förgiftat honom med arsenik. Incidenter som denna, samt då många andra patienter dog under denna tid, gjorde att blodtransfusioner förbjöds 1678.
I början på 1800-talet började man förstå att givare och mottagare av blod måste vara av samma art. 1818 utförde dr James Blundell i England den första lyckade blodtransfusionen från människa till människa. Under fortsatta försök som gjordes under resten av 1800-talet dog många patienter. Det var inte förrän år 1900 som Karl Landsteiner förstod att det fanns olika blodgrupper i och med upptäckten av AB0-systemet, det var alltså inte så konstigt att så många tidigare transfusioner fått negativa resultat. Landsteiner belönades 1930 med Nobelpriset för sin upptäckt. Nu kunde man göra blodtransfusioner med säkrare resultat, och efter Philip Levines upptäckt av Rh-systemet 1940 så förstod man till fullo bakomliggande orsaker och fenomen som spädbarnsdöd till följd av Rh-inkompatibilitet kunde förhindras.
Under andra världskriget kom man på hur man kunde förhindra blodets koagulation och fram på 1970-talet hade man lärt sig hur man kunde separera blodet i dess beståndsdelar.
Från början tillämpades direkttransfusion. När koagulation kunde förhindras, tappades blodet i 1-liters glasflaskor med antikoagulantia. Rent praktiskt gick det till så att flaskan stod på en platta, som roterade, så att blodet blandades med den antikoagulantia som fanns i flaskan. Det var väldigt viktigt att tappningsaggregatet sattes i glasflaskans gummipropp på rätt sätt, så att luft i flaskan kunde passera ut i samma takt som blodet rann ner i flaskan, annars fanns risk för att övertryck bildades och blodgivaren kunde få en luftemboli. Mängden blod vid tappningen var svår att uppskatta, så mängden tappat blod kunde variera avsevärt. När blodet fått stå i rumstemperatur ett antal timmar kunde man suga bort plasma och framställa t. ex. tvättat blod genom upprepad tvätt med fysiologisk NaCl-lösning.
I och med plastpåsarnas intåg, minskade riskerna för luftembolier till noll och blodgivarna behövde inte övervakas lika rigoröst. Dessutom kom blodvaggor med inbyggda vågar med ett larm talade om när rätt mängd tappats. Idag är blodvaggorna automatiska och stoppar helt tappningen vid rätt mängd blod.
Blodtransfusioner medför alltid vissa risker, t.ex. risk för överföring av virussjukdomar som hepatit och hiv. När AIDS ännu var okänt i början på 1980-talet blev till exempel ett antal personer smittade just genom att de fick en transfusion av HIV-smittat blod. Inom det svenska sjukvårdsväsendet råder det emellertid stor samstämmighet om att dessa risker är mycket små, och att transfusioner verkligen räddar liv. För att säkerställa hög kvalitet och säkerhet på blod och blodkomponenter och för att förhindra att smitta överförs vid transfusion är all blodverksamhet strikt reglerad genom föreskrifter från Socialstyrelsen, Socialstyrelsens föreskrifter om blodverksamhet (SOSFS 2006:17). I gällande föreskrifter tillåts exempelvis inte en man som haft sexuellt umgänge med annan man eller personer som injicerat narkotika, anabola steroider eller andra preparat utanför sjukvårdens regi, att ge blod.[1]
Första blodgivarbussen
Sveriges första blodgivarbuss invigdes den 31 maj 1960 utanför Stockholms stadshus, och var då den enda i sitt slag i Norden. Bussen hade kostat 145 000 kronor, med laboratorium och fyra platser för blodgivning samt en personal på sex personer.[2]
[redigera] Vad händer med blodet?
Efter tappningen, i flerkomponentpåsar av plast, förvaras blodet i rumstemperatur. Därefter centrifugeras påsarna. De röda blodkropparna lägger sig i botten på tappningspåsen, plasman lägger sig överst och i mellanskiktet finns vita blodkroppar och trombocyter. I det slutna system, som flerkomponentsystemet utgör, delas blodet upp i olika fraktioner; erytrocytkoncentrat, plasma och buffy-coat. Erytrocytkoncentraten och en del plasma förvaras i kylskåp/kylrum. Övrig plasma förvaras som färskfryst plasma, som är rik på faktor V och VIII. Det mesta av plasman går till läkemedelsföretag. Den utgör värdefull råvara vid framställning av renade plasmakomponenter såsom AHF-preparat, albumin, gammaglobulin, fibrinogen mm.
 |
Detta korta avsnitt behöver utökas. |
[redigera] Statistik
|
Detta korta avsnitt behöver utökas. |
[redigera] Kontroverser kring blodtransfusioner
Vissa religiösa grupper, främst Jehovas vittnen, vägrar helt att ta emot blodtransfusioner och medlemmarna bär alltid med sig en skriftlig uppmaning om att läkarna inte på några villkor får ge dem blod. Jehovas vittnen hänvisar till bibelverser som 1 Moseboken 9:4: ”Kött som har liv, det vill säga blod, i sig får ni inte äta”; 3 Moseboken 17:14: ”Om varje varelses liv gäller att blodet är dess liv. Därför har jag sagt till israeliterna att de inte får äta någon varelses blod, ty varje varelses liv är dess blod, var och en som äter det skall utstötas”; och Apostlagärningarna 15:28-29: "Den heliga anden och vi har beslutat att inte lägga någon börda på er utöver följande oeftergivliga krav: att ni avhåller er från kött som offrats till avgudar, blod, kött från kvävda djur och otukt. Om ni undviker allt sådant handlar ni rätt." De menar att levnadsreglerna i dessa bibelcitat bör gälla oavsett om man äter eller dricker blod, eller tar in det genom blodtransfusion. Uppmaningen att avstå från blodgivning följs för myndiga personer, men när det gäller minderåriga barn kan läkaren välja att begära att socialnämnden tillfälligt fråntar föräldrarna förmyndarskapet i de fall där det bedöms att en blodtransfusion är nödvändig för att rädda barnets liv.
[redigera] Källor
- ^ Regler för blodgivning. geblod.nu.
- ^ Panorama 60 - en bokfilm från Bonniers Folkbibliotek, red. Per-Erik Lindorm, Albert Bonniers förlag, Stockholm 1960 s.145
[redigera] Se även
[redigera] Extern länk
- http://www.geblod.nu/ Information från Sveriges blodcentraler.
