Diskussion:Axel Oxenstierna

Från Wikipedia

Ärligt talat, rubriker som "artikel ur nordisk familjebok" är hemska. Det här är inte projekt Runeberg. Antingen bearbetas språket eller så slänger vi ut den delen helt. /Grillo 14 mars 2006 kl.15.09 (CET)

Jag föreslår artikeln för Veckans samarbete. --Nordelch 14 juli 2006 kl.19.52 (CEST)

Jag flyttar hela den obearbetade Ugglan hit till diskussionssidan./Nicke L 17 juli 2006 kl.00.34 (CEST)

[redigera] Artikel ur Nordisk Familjebok

Denna artikel anses innehålla helt eller delvis omodernt språkbruk. Artikeln kan innehålla text tagen direkt ur den numera fria publikationen Nordisk familjebok. Du kan hjälpa Wikipedia genom att förbättra artikelns språk så att det blir mer modernt. Du kan även diskutera detta på diskussionssidan.

Ingen fullödig artikel om Axel Oxenstierna finns skriven för Wikipedia, men för att hjälpligt fylla detta tomrum återges här hela artikeln om denne, från Nordisk Familjebok.

Axel Gustafsson Oxenstierna. Greve av Södermöre, friherre till Kimito i Finland, herre till Fiholm och Tidö. Axel Oxenstierna var son till Gustav Gabrielsson Oxenstierna och var rikskansler. Han anses som Sveriges störste statsman. Han föddes 16 juni 1583 på Fånö i Uppland och dog 28 aug. 1654 i Stockholm.

Efter grundläggande undervisning hemma skickades han år 1699, efter faderns död, av sin förmyndare, farbrodern Johan Oxenstierna, jämte sina bröder för att fullborda studierna vid den lutherska protestantismens förnämsta högskolor: Wittenberg, Jena och Rostock. Preceptor för dem under deras resa var Jonas Rothovius (sedermera superintendent i Kalmar stift). O. inhämtade därunder grundlig lärdom, först och främst i teologi, i vilken vetenskap han offentligen försvarade avhandlingar, men även i profanvetenskaperna, i synnerhet latin. Helt säkert fick han under denna vistelse i Tyskland blicken öppen för de företräden, som detta land vid denna tid ägde på många av samhällslivets områden framför Sverige, och hans iakttagelser bar sedermera frukt i epokgörande reformer hemma i landet. När han kom hem 1603, utnämndes O. till kammarjunkare hos kung Karl IX. 1605 besökte han riksdagen i Stockholm, över vars rättegångar och blodscener han förde anteckningar, som ännu finnas i behåll. Redan 1606 anförtroddes honom en beskickning till Mecklenburg, närmast avseende en giftermålsunderhandling för Karl IX:s systerdotter, men troligen förenad med andra uppdrag. Under sin frånvaro utnämndes han till riksråd, och vid sin återkomst var han redan, trots sin ungdom, en af de mest betydande männen i Karl IX:s omgivning. Viktiga uppdrag följde nu, det ena efter det andra. 1609 sändes han jämte hovkanslern Chesnecopherus till Reval för att på Karl IX:s vägnar motta estländska ridderskapets och staden Revals hyllning. Genom Karl IX:s testamente (1611) insattes O. till medlem af Gustaf II Adolfs förmyndarregering. Redan vid den i dec. 1611 sammanträdande riksdagen i Nyköping fungerade han som rikskansler, även om den formella utnämningen skedde först sedan Gustaf II Adolf själv tillträtt regeringen. På grund av den betydande ställning, som O. inom det vid denna tid fåtaliga rådet intog, måste man antaga, att han haft sin hand med vid avfattandet av den kungamakten inskränkande försäkran, som förelades Gustaf Adolf; och man vet att han haft det vid uppsättandet av de för adeln förmånliga privilegier, som vid detta tillfälle utverkades. Förkärlek för inskränkt konungamakt, grundad på en aristokratisk samhällsförfattning, utmärkte även O. från början av hans bana ända till slutet. Det goda förhållandet till Gustaf Adolf stördes därigenom icke. Anmärkningsvärt är, att en af Gustaf Adolfs första regeringsåtgärder var O:s utnämning till rikskansler 6 jan. 1612. Med avseende på hans skyldigheter i denna egenskap innehöll instruktionen, att man honom "icke så egentligen föreskrifve må, hvad han i sådane kall och ämbete göre och beställe bör, utan ställe det till hans beskedenhet och förstånd". Också fanns det inget område av förvaltningen, där han icke ingrep. I utrikesärenden, i justitieförvaltningen, i förvaltningen av krigsmakten till lands och sjöss, i vården om rikets finanser, i den egentliga civilförvaltningen, i ordnandet av kyrkans, universitetens och skolornas styrelse, överallt utövade han organiserande, ordnande och kontrollerande verksamhet. Det är inte utan skäl att Geijer kallade honom "Sveriges störste civilist". Blott i avseende på en förvaltningsgren innehöll instruktionen bestämda föreskrifter, nämligen rörande "riksens archiv". Även för denna institution, liksom för många andra, var O:s styrelse epokgörande. (Själv samlade han det största och värdefullaste enskilda arkiv i Norden.) Då man dessutom tänker på, att på denna tid alla riksdagsbeslut avfattades i konungens kansli, och att dessa inte sällan liksom konungens propositioner till riksdagen uppsattes av rikskanslerens egen hand, kan man få en föreställning om det inflytande O. redan, genom sin ämbetsställning, utövade. Vad särskilt riksdagarna angår, svek O. inte sin post en enda gång, då han befann sig i landet, och det finnes exempel på, att han, på rådets begäran, även ifrån Tyskland hemsänt till riksdagen ett av honom själv skrivet förslag till riksdagsbeslut (1634).

1612 avreste O. som den främste kommissarien på svenska sidan till fredsunderhandlingarna i Knäred. Där undertecknade han freden 18 jan. 1613. Själv uppsatte han protokoll över förhandlingarna. För sina tjänster belönades han 17 april 1613 med häradshövdingsysslan i Snefringe härad i Västmanland, varjämte han 5 febr. 1614 erhöll Kimito friherreskap. Bekant är, vilken mängd nya, mer eller mindre viktiga förordningar, som utmärkte de fredliga åren af Gustaf II Adolfs regering. Man torde tryggt kunna påstå, att det var få, om ens några, av dessa, vid vilka O. icke medverkat; många har han med egen hand uppsatt. Om emellertid någon gren af förvaltningen, utom de diplomatiska angelägenheterna, kan sägas mera speciellt ha varit föremål för hans intresse, så är det finansförvaltningen. Otaliga äro de uppsatser, förslag, betänkanden och resolutioner, som han författade i dithörande ämnen. Handeln och industrien var hans skötebarn, och man kan säga, att han lika mycket är Sveriges Colbert som dess Richelieu. Så är den viktiga Handels- och seglationsordningen, som framlades på riksdagen i Örebro 1614, författad af O. Det var början till en lång följd af lagstiftningsåtgärder i denna väg, uti vilka O. var själen. (Hollands näringslagstiftning har mest af alla staters utövat inflytande på hans politik.) Redan vid denna tid påminde den ställning rikskansleren intog under konungens bortovaro om en vice regents.

Under fälttåget 1614 skulle han här hemma övervaka krigsfolkets utskrivning, utrustning och översändande till Livland. Likaså skulle han ha inseende över skeppsbyggeriet och arkliet. Han skulle befordra verkställigheten af de nya ordningarna om rättegångar och handel. Han skulle mottaga och underhandla med främmande sändebud; och för "kammaren" var han en slags överordnad chef, till vilken skrivelser, som egentligen gällde detta ämbetsverk, ej sällan omedelbart riktades. Kammarrådet, amiraler och ståthållare anbefalldes att lyda hans order. Ett särskilt uppdrag, som O. 1614 mottog vid ett besök hos konungen i Livland, var dessutom att enligt av honom själv uppsatt instruktion avsluta giftermålsunderhandlingen mellan pfalzgrefven Johan Kasimir och prinsessan Katarina. Efter att i slutet av 1615 åter ha rest över till kungen i Livland åtföljde O. honom i början av 1616 till Finland, där möte hölls med ständerna i Helsingfors. För övrigt hade han där till uppgift att avhjälpa allmogens klagomål, ordna försvarsanstalterna mot Ryssland och indriva Älfsborgs lösen. Det sistnämnda uppdraget var vid denna tid och under de följande åren ett huvudföremål för O:s omsorger.

Efter 1617 års riksdagar i Örebro och Stockholm, vid vilka O. kraftigt ingripit i förhandlingarna (han hade bl.a. på den förstnämnda framlagt det förslag till riksdagsordning, som ständerna antog), reste rikskansleren och Bror Rålamb omkring i landet för att samla in den nödvändiga summan. Att detta lyckades och att Älfsborg sålunda räddades åt Sveriges krona, var till huvudsaklig del O:s förtjänst. Danmarks hållning var dock, trots den gjorda avbetalningen, högst osäker, och O. hade därför i början af 1618 till uppgift att hålla mönstringar med folket i Småland och Östergötland för att se till, att detta vore i ordning att möta ett befarat anfall, som dock uteblev. Sedan Älfsborgs lösepenning blivit betald till fullo, sändes O. i spetsen för en beskickning 1619 att möta danska ombuden i Sjöared. Underhandlingen blev för ögonblicket utan resultat, men visade dock, att den tid nu var kommen, då Sverige icke längre tog lag av danskarna.

Bild:Axel Oxenstiernas namnteckning.png

Det är knappast någon del af Gustaf Adolfs regering, som utmärkes av en så livlig verksamhet för rikets förkovring på alla områden, som de nu närmast följande åren. Utom O:s egna kvarvarande koncept vittnar riksregistraturet, som för dessa år innehåller anteckningar rörande vem som uppsatt de särskilda skrivelserna, om den betydande andel O. haft i dessa åtgärder. Här må blott erinras om kopparkompaniets instruktion, de nya landshövdinginstruktionerna, den bekanta "stadgan" om städernas förvaltning 1619, vars i detalj gående föreskrifter visa en utomordentlig insikt både om städernas resurser och om medlen för dessas tillgodogörande, vidare genomgripande åtgärder för universitetens förbättring, instruktioner för utskrivningar och värvningar, O:s egenhändiga förslag till krigsartiklar, kungliga propositioner till riksdagarna, instruktionen för den 1621 tillförordnade regeringen, patent om reformationsjubelfesten o. s. v., för att icke nämna instruktionen för rikskansleren själv att i Berlin avsluta giftermålet mellan Gustaf Adolf och Maria Eleonora. Sistnämnda uppdrag utförde O. i spetsen för en lysande beskickning på hösten 1620.

I den under konungens fälttåg 1621 tillförordnade regeringen var O. den ledande mannen. Det torde inte varit utan hans tillstyrkan, som konungen då för första gången ställde vid hans sida i denna regering hans broder Gabriel och hans kusin Gabriel Bengtsson O. Ett speciellt åliggande för rikskansleren var emellertid anskaffande av krigets alla förnödenheter, både manskap, pengar och varor för både armén och flottan.

Hans utomordentliga skicklighet i denna senare befattning föranledde Gustaf Adolf att till 1622 års fälttåg medtaga O. till Livland, varest denne fick sitt residens i Riga med uppgift att sörja för denna viktiga orts försvar på samma gång som för arméns behov. Att Gustaf Adolf nu kunde räkna på O:s vaksamma omsorger med Rigas hjälpkällor till sitt förfogande blev en väsentlig orsak till, att det denna gång blev honom möjligt att sträcka sina erövringar djupt in i fiendens land. Till belöning för sina tjänster fick O. 16 aug. 1622 i förläning hela biskopsdömet Wenden tillika med 4 däri belägna befästa slott. Freds- och stilleståndsunderhandlingar med Polen jämte övriga angelägenheter höll kvar honom i Livland till början av 1623. Emellertid tog tvistigheterna med Danmark åter en hotande vändning, men åter lyckades O. på ett nytt möte i Sjöared (1624), stödd på sin fullmakt att i värsta fall förklara krig, tvinga Danmark till eftergift på nästan alla punkter. Under 1625 års fälttåg blev hans verksamhet för organisationen av provianteringsväsendet och krigskommissariatet i Livland måhända ännu mer betydelsefull än förut. Konungens brev är rika på beröm.

När Gustaf Adolf 1626 stod i begrepp att övergå till Preussen, sände han O. till Finland att där samla penningar och trupper, för att med dessa möta på andra sidan Östersjön. O. fullgjorde som vanligt till konungens högsta belåtenhet sitt åliggande; och från det ögonblick, då han med sitt samlade folk i aug. åter förenat sig med huvudhären, spelade han åter samma roll i Preussen som förut i Livland, blott med mera växande uppdrag, i samma mån uppgifterna i det hela blev större. Det finnes överhuvudtaget icke någonting, varom Gustaf Adolf icke rådslog med O. och med avseende varpå han icke gav honom uppdrag. Tullar, kontributioner, uppbördsväsen, ja t. o. m. fästningsbyggnader ställdes under O:s uppsikt, utom det att konungen knappast tog ett steg på diplomatins område, utan att inhämta O:s betänkande. I okt. 1626 öfverlämnades åt O. vid fälttågets slut dels den civila förvaltningen i egenskap av generalguvernör över Preussen, dels uppsikten över den militära förvaltningen som legat vid armén, dels ledningen av underhandlingen med Polen. O:s grundliga insikter i statsekonomien var sannolikt en orsak till, att konungen önskade just i hans händer lämna Preussens förvaltning, som i första rummet blev av finansiell natur, ett skäl, som sedermera i dec. 1630 även föranledde honom att med oinskränkt fullmakt åt O. överlämna ledningen af kronans hela spannmålshandel samt i sammanhang därmed i mars 1631 direktionen av alla tullar och licenser i Sveriges östersjöländer. De af O. högt uppdrivna tullarna i Preussen blev också en huvudtillgång för täckandet av krigskostnaderna i Tyskland, liksom även armén där till väsentlig del försågs med sitt behov av bröd och säd från de af O. anskaffade förråden. Beträffande den polska underhandlingen lyckades O. genom överlägsen skicklighet efter upprepade avbrott äntligen förmå de oefterrättliga polska myndigheterna till det för Sverige fördelaktiga stilleståndet i Altmark, 1629. Blott en kort tid hade hans vistelse i Preussen avbrutits, genom en beskickning till Stralsund och Danmark aug.- sept. 1628, då han där träffade överenskommelse om staden Stralsunds besättande med svenska trupper. Efter det tyska krigets början fortfor O. en tid att från Preussen stå i den livligaste förbindelse med konungen och att i utförliga skrivelser meddela honom sina råd i yttre och inre angelägenheter. Efter slaget vid Breitenfeld (sept. 1631) kallades O. att, dock med bibehållande av sin egenskap af generalguvernör i Preussen, personligen inställa sig på krigsskådeplatsen. I dec. 1631 sammanträffade han med konungen i Frankfurt am Main. För bevarandet och befästandet av det svenska väldet i de erövrade länderna fick nu O. genast en liknande betydelse, som han haft i Riga under de livländska och i Elbing under de preussiska fälttågen, ehuru allt i utvidgad skala. Vid konungens avtåg till Franken och Bajern i början af 1632 utnämndes O. till legat i Rhenländerna med högsta befäl över furstar och generaler i svensk tjänst. Ehuru han personligen ej levererade någon batalj, förstod han genom kloka anordningar hålla spanjorerna stången. Stor militärisk skicklighet utvecklade O. emellertid även, då han på sommaren 1632 tillförde konungen vid Nürnberg de högst betydande förstärkningar såväl af trupper som livsmedel, som han samlat i Rhenländerna. Vid uppbrottet från Nürnberg kvarlämnade Gustaf Adolf åter O. som sin ställföreträdare på dessa orter, där han förblev till i okt., då han vände åter till Rhentrakterna med, som han själv skrev, "amplere fullmakt än honom ljuft var". Sysselsatt med förberedelserna till ett tillämnadt möte med de evangeliska ständerna i Ulm, mottog han underrättelsen om Gustaf Adolfs död. Det visade sig emellertid nu tydligen, att verket i Tyskland inte uppburits enbart av kungen. O:s egen storhet trädde nu först rätt i dagen. Han måste ingjuta nytt mod hos de modlöse både i Sverige och Tyskland, han måste organisera styrelsen både här hemma och därute, och själv måste han ge liv åt de nya formerna. Kort efter det han hemsändt den av honom ursprungligen med egen hand skrivna (1634 års) regeringsformen, lyckades han förena de fyra s. k. övre kretsarnas ständer till ett förbund (april 1633), till vars "direktor" han, trots Sachsens avundsjuka motstånd, valdes. Genom fullmakt 12 jan. 1633 hade han då redan utnämnts till Sveriges fullmyndige legat i Tyskland och var som sådan oinskränkt härskare över det betydande område, som Sveriges härar erövrat i Tyskland. Ingen enskild svensk har förr eller senare ägt en sådan makt. Med full kunglig makt och myndighet affärdade han sändebud, utnämnde ämbetsmän och utdelade förläningar. Tysklands arkiv innehålla sålunda en mängd förläningsbrev, undertecknade med 0:s blotta namn. Det märkligaste av dessa är det, som åt hertig Bernhard af Weimar förlänade hela hertigdömet Franken. Ej underligt att åt honom själv på fullt allvar erbjöds mainzska kurfurstevärdigheten, ett förslag, som, efter att ha varit föremål för allvarliga överläggningar i svenska rådet, dock snart förföll, över huvud taget var den lysande tiden i Tyskland förbi efter slaget vid Nördlingen (1634). Förgäfves sökte O. genom sin bekanta resa till Frankrike (mars och april 1635) med denna makts bistånd hålla verket uppe. Det år han efter denna resa ännu tillbragte i Tyskland var sannolikt ett av de bekymmersammaste i hans liv. Under myteri i krigshären och affall bland bundsförvanterna sökte han förgäves freden på alla håll med Mecklenburgs och Danmarks bemedling, på samma gång som O. till sin outsägliga grämelse såg regeringen hemma av, som han ansåg, otidigt klenmod offra Sveriges bästa inkomstkälla, tullarna i Preussen, genom stilleståndet med Polen 1635. Hans till ordspråk vordna sinneslugn bragtes denna gång alldeles ur jämvikt, och han brydde sig inte om att dölja sin ilska. För att sporra sina kolleger till mera "manliga consilia" återvände han till Sverige i början av juli 1636. 16 juli s. å. avlade han högtidlig räkenskap för sin förvaltning, innan han intog sin plats bland riksförmyndarna.

Kristinas förmyndarstyrelse kallas ofta Axel Oxenstiernas regering, och detta med skäl. Det inflytande, som Gustaf Adolfs förtroende och hans egen överlägsna klokhet berett honom, var så stort, att ingen kunde undandraga sig detsamma. I utrikesärenden var hans ord allsmäktiga. Genom en av honom skapad kår av diplomater knöt han förbindelser med alla emot habsburgska huset fientliga makter från Portugal till Turkiet. Sveriges hållning på westfaliska fredskongressen bestämde han genom sonen Johan, som där verkställde hans befallningar. Danmark bekämpade han genom en kedja av åtgärder, som utmynnade i det av honom dock ej påyrkade kriget 1643, för vilket krig han uppgjorde fälttågsplaner och under vilket befälhavarna till lands och sjöss lydde hans befallningar. Hans verk är ock det ärofulla fredsslutet vid Brömsebro 1645, hvilket han, efter ett halvt års underhandling, framtvang till en del i strid mot sina egna, af Kristina givna instruktioner.

Redan från Tyskland hade han genom "sakrika memorialer, uppfyllda af nya uppslag och vinkar på alla förvaltningens områden", bestämmande ingripit i rikets inre styrelse. Själva regeringsformen 1634, en grundval för den yttre och inre förvaltningen, på vilken man byggt vidare intill denna dag, är hans verk. Ett af de märkligaste av nyssnämnda memorial är det af 8 okt. 1633. Det innehåller en fullständig, detaljerad plan för ordnandet av krigsmakten till lands och sjöss, för finansernas upphjälpande, för städernas förkovring, för myntväsendets och kopparverkets nydaning, för gästgiveriväsendets organisation och för kommunikationsledernas utveckling genom kanaler, allt saker, som till väsentlig del sattes i verket efter hans återkomst till fäderneslandet 1636. Det är nämligen först denna senare tid, som utmärkes för de stora reformer på förvaltningens olika områden, som gjort Kristinas förmyndarregering ryktbar. Först genomdrev O., att regeringen själv 14 dec. 1636 antog vissa grundregler för sin verksamhet i ekonomiska och politiska ämnen. Därpå följde på O:s förslag en mängd epokgörande författningar för bergverken, för handeln, tullverket (som fortfarande stod under O:s omedelbara uppsikt), för städerna, postväsendet o. s. v. Första förverkligandet af en svensk kolonisation i Amerika, 1638, är i främsta rummet O:s förtjänst, som med egna medel väsentligt bidrog till expeditionen. Undervisningsanstalternas, såväl de högres som de lägres, förbättring låg O. under dessa år synnerligen varmt om hjärtat. "Få statsmän hafva egt en så klar uppfattning af bildningens väsende och ändamål, en så praktisk blick för den sunda uppfostringsmetoden" (Odhner). Den af honom jämte J. Skytte 1637 företagna revisionen av Uppsala universitet blev för detta epokgörande.

O:s avgjordt aristokratiska hållning (trots den billighet och rättvisa, som eljest hos honom äro så utpräglade drag) i den stora sociala frågan om böndernas förhållande till adeln, som i mitten av 1640-talet upprörde samhället, fördunklade under förmyndarstyrelsens sista år något den store mannens anseende. Därtill kom den unga drottningens avundsjuka över hans stora inflytande, som räckte handen åt de ofrälse ståndens missnöje. Utnämningen till greve af Södermöre, 3 sept. 1645, åtföljd af betydliga förläningar (20 nov. s. å.), var därför det sista stora offentliga erkännande O. fick mottaga. Det gick visserligen inte an att avlägsna rikskanslern; men hans inflytande var märkbart avtagande, och 1646-49 ägde en fullständig brytning rum mellan O och drottningen, föranledd av det förolämpande sätt, varpå hon behandlade O:s son Johan som fredskommissarie i Osnabrück. Inte utan sin betecknande betydelse är det, att ett register över fullmakter under Kristinas regering ej upptager något annat uppdrag för den förr så mångbetrodde mannen än att reglera gatorna i Västerås. Trots drottningens avoghet var det emellertid långt ifrån, att O. under denna tid saknade inflytande. Sitt rikskanslersämbete skötte han fortfarande, och hans ord hade alltjämt stor vikt vid behandlingen af utrikesärendena. Främmande furstar vände sig ännu gärna till honom personligen för att anhålla om hans mäktiga förord, och vid rådsförhandlingarna vägde hans råd stundom tyngre än drottningens mening. På rikets inre förkovran hade han fortfarande sin uppmärksamhet riktad. Även under onådens tider skrevs nämligen förordningar, t. ex. skogsordningen 1647, av hans hand. Efter återvunnen gunst sysselsatte han sig livligt med finans- och handelslagstiftningen. Kommerskollegiets instruktion 1651 är skriven av honom, och under Kristinas vildaste slöseri sökte han ännu, även om det var fåfängt, bringa reda i finanserna genom uppgörande av stater för 1651 och 1653. En av hans ålderdomssysselsättningar var jämväl utövandet av kanslersämbetet vid Uppsala universitet, som han mottog 1646 efter att redan långt förut ha avböjt anbudet därom.

Med djup smärta såg O. Kristina nedlägga sin krona. Både offentligt, genom i rådets namn uppsatta skrivelser, och enskildt sökte han förmå henne ändra beslut. Också vägrade han, ehuru närvarande, vid avsägelse-akten i Uppsala 1654 föra ordet å ständernas vägnar. Den utmärkta uppmärksamhet han rönte av den nye konungen Karl X Gustaf torde emellertid i viss mån försonat honom med den skedda förändringen. Länge överlevde han icke densamma. Kort efter tronombytet greps han under överläggningarna hos konungen av häftigt illamående, från vilket han inte tillfrisknade. Han ligger begravd i Jäders kyrka, som hörde till Fiholms gods i Södermanland.

Jämte en i hög grad imponerande gestalt, som stundom gentemot Sveriges medtävlare och motståndare gav intrycket af stel, oåtkomlig högdragenhet, ägde O. stor förmåga att vinna människor. Glättighet och meddelsamhet i umgänget jämte allvarlig gudsfruktan, stor hjälpsamhet mot anhöriga o. a. och godhet mot underhavande utmärkte hans enskilda liv.

Med sin maka, Anna Bååt, hade han flera barn, af vilka sönerna Johan Oxenstierna och Erik (se O. 21) spelade en framstående politisk roll. Om O:s djupgående litterära intressen vittnar den förbindelse, vari han stod till en mängd af Europas litterära storheter, af hvilka han lyckades fästa några i svensk tjänst, t. ex. B. Chemnitz, J. Freinsheim, Hugo Grotius, D. Heinsius, J. Loccenius. Det af O. efterlämnade betydande arkivet förvarades på Tidö ända till 1848, då det inköptes af svenska staten. Införlivat med Riksarkivet, utgör det den ojämförligt viktigaste af de där förvarade enskilda samlingarna, (öfver denna samling har i Meddelanden fr. Sv. riksarkivet, Ny följd 2: 2, 1907, tryckts en af P. Sondén upprättad förteckning.) Af O:s många ännu bibehållna skrifter ha sedan långt tillbaka spridda aktstycken publicerats i en mängd äldre och nyare samlingar. Särskildt för sig utgifna äro brefven (dock ej alla) till sonen Johan O. (af Gjörwell, 1810), hvarförutom O:s korrespondens med regeringen och rådet 1633-36 till hufvudsaklig del offentliggjorts i Handl. rör. Skandinaviens historia (d. 24-38), och en mindre del af korrespondensen med Gustaf Adolf och andra i Arkiv till uppl. af svenska krigens etc. historia (d. 1 o. 2). F. n. är emellertid under utgifning en vidtomfattande specialsamling af O:s skrifter, Rikskansleren Axel Oxenstiernas skrifter och brefväxling, avsedd att meddela dels hans egenhändigt uppsatta, i behåll varande dagboksanteckningar, betänkanden, diplomatiska aktstycken m. m., dels de viktigaste delarna af hans vidlyftiga brevväxling (breven såväl från som till honom). Arbetet verkställes på föranstaltande af Vitt. hist. o. antikvitetsakademien och leddes till en början af K. G. Styffe, biträdd af yngre forskare (P. Sondén, J. F. Nyström, N. Eden, S. Clason, H. Brulin), och bekostas af de s. k. Bergerska donationsmedlen. Af verket ha 1888-1909 4 dlr utgifvits af "Förra afdelningen" (historiska och politiska skrifter och O:s brev 1606-29) och 1888-1905 11 dlr af "Senare afdelningen" (brev till O.). Ridderskapet och adeln har låtit resa O:s bronsstaty, som, modellerad af J. Börjeson, 10 mars 1890 aftäcktes framför riddarhusets norra fasad. Den store rikskanslerens bild finnes dessutom modellerad af Sergel i den kolossala gipsgruppen "Axel Oxenstierna, dikterande Gustaf Adolfs bragder för historiens gudinna", från midten af 1780-talet, som aftäcktes i östra valvet i Stockholms slott 6 nov. 1832. Den var urspr. avsedd att pryda fotställningen till Gustaf II Adolfs staty i Stockholm, där den också, tack vare enskild persons frikostighet, gjuten i brons uppställdes 1906 (fig. 3). 1883 beslöt Sv. akad. att som en hyllningsgärd åt O:s förtjänster om fosterlandet prägla en minnespenning (af 18:e storleken, den största, som akademien någonsin låtit prägla). På Fånö herresäte, på den plats, där fordom det hus stått, hvari O. föddes, aftäcktes 28 sept. 1889 en af Fånös dåv. egare, brukspatronen H. Tamm, bekostad minnesvård. O:s namnteckning meddelas å pl. III till art. Autograf. Det s. k. Oxenstiernska huset i Storkyrkobrinken i Stockholm (en lång tid lokal för Statistiska centralbyrån, numera för husgeråds-kammaren), hvars uppförande O. påbörjade, är afbildadt i art. Mezzanin. öfver O. finnes ännu ingen i någon mån uttömmande biografi. Jfr N. Ahnlund, "Till Axel Oxenstiernas ungdomshistoria" (i Personhist. tidskr. 1913).

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).