Animism
Från Wikipedia
Animism är ett begrepp inom teologin som betecknar en religiös uppfattning enligt vilken naturen är besjälad, man tror exempelvis att det finns en ande i varje träd eller vattendrag (ex näcken, rådare).
Det anses att religionen som fanns i Sverige före asatron var till största delen animistisk, liksom folkreligionen i Grekland och romarriket antagligen också var det. Shintoismen, samisk religion och shamanism har alla inslag av animism.
Animismen är närbesläktad med panteismen.
Animismen blev populär i västerlandet under romantiken.
Bland bergsfolken i östra Asien är animism den vanligaste religionsformen. Akha, Hmong (Meo), Lahu, Laova, Lisu, Palaung/Padaung och Thin är övervägande animister. Bland Karen-folket har kristendom ökat i popularitet och c:a 50% bekänner sig nu till den kristna tron. Många från Yaofolket, som härstammar från södra Kina, är Taoister, och utövar en form av Taoism som var känd i Kina för 600 år sedan.
[redigera] Etymologi
Ordet animism kommer av latinets anima, som betyder "ande". I Oxford English Dictionary (OED) blir termens ursprung tillskrivet Stahl som 1720 skrev om anima mundi, men själva ordet kom inte i bruk förrän på 1800-talet. Enligt OED var detta 1832.[1]
I socialantropologin togs termen i bruk av den brittiske antropologen Edward Burnett Tylor i boken Primitive Culture.[1][2]
[redigera] Referenser
- ^ [a b] «animism» The Oxford English Dictionary, 2:a utgåvan, 1989, OED Online, Oxford University Press, 2007-05-16 <http://dictionary.oed.com/cgi/entry/50008725>
- ^ Bowie, Fiona (2006), The anthropology of religion: An Introduction. 2:a utgåvan. Oxford: Blackwell. ISBN 978-1-4051-2105-7 eller ISBN 978-1-4051-2104-0.
