Armeniska folkmordet

Från Wikipedia

Första världskriget

Tidsaxel

Folkmordet på armenierna

Krigets följder

Politik och diplomati

redigera

Armeniska folkmordet, även kallad Armeniska förintelsen, var ett folkmord på och svår förföljelse av den armeniska, assyriska/syrianska, kaldeiska och grekiska befolkningen i dåvarande Osmanska riket mellan 1915 och 1923, samtida med första världskriget. De som brukar anses som huvudansvariga för folkmordet kom från den så kallade ungturkiska rörelsen.

[redigera] Förhistoria

I det osmanska riket var muslimska turkar vid den tiden den dominerande gruppen. De judar och kristna som fanns levde segregerade från muslimerna som dhimmi och hade vissa rättigheter under förutsättning att de inte ställde några krav på jämlikhet.^[1] Den armeniska minoriteten tillhörde till största delen den armeniska apostoliska kyrkan och levde i städerna i särskilda milleter där de fick en viss frihet i inre angelägenheter. Armenierna hade inget politiskt inflytande, särbehandlades juridiskt och fick betala en extra skatt som "otrogna".^[1] Armenerna var framgångsrika inom ekonomin och under 1900-talets början fick de även en möjlighet att få statliga ämbeten. De var mest koncentrerade i östra Anatolien där det historiska armeniska riket funnits. I Osmanska riket fanns under 1870-talet två miljoner armenier; i Ryssland fanns tre miljoner.^[1]

[redigera] Upptakten till folkmordet

Under det sena artonhundratalet flödade europeiska idéer och konsumtionsvaror in i det osmanska riket. Det ledde till att de turkiska muslimska feodala härskarna och hantverkarna i riket kom i konflikt med de handels- och Europainriktade armenierna. Riket var dock beroende av investeringar vilket stärkte armeniernas ställning. En annan konflikt var den mellan stad och landsbygd. Armenierna hade tillsammans med andra kristna minoriteter en stark ställning i städerna medan turkarna och kurderna dominerade landsbygden.^[1]

Armenierna började, inspirerade av nationalismen, under sent 1800-tal att ställa krav på att få samma rättigheter som muslimerna. De organiserade sig i partier och fick internationellt stöd för sina nationella strävanden. Vissa av partierna ville bryta sig ut ur det osmanska riket och bilda en armenisk stat men den stora majoriteten av armenierna uppfattades som lojala och välanpassade undersåtar.^[1] I fredsfördraget i San Stefano efter rysk-turkiska kriget 1877-1878 och vid Berlinkongressen ställdes krav på viss armenisk autonomi, krav som inte skulle följas upp av de stormakter som ställt dem.^[2]

Den ökade misstänksamheten mot väst kom alltmer att riktas mot armenierna. Åren 1894-1896 dödades tiotusentals armenier i en massaker som inleddes med att turkiska och kurdiska trupper anföll armeniska bönder runt staden Sassoun. År 1896 intogs den osmanska banken i Konstantinopel av radikala armenier som hotade att spränga banken om det inte blev ett stopp på pogromerna mot armenier. Resultatet blev att pogromerna blev alltmer intensiva och tusentals armenier dödades i huvudstaden. Abdülhamid II, den osmanske sultanen, lät massakerna fortsätta.^[3]

Åren 1908-1909 avsattes den konservative sultanen av en grupp reforminriktade unga officerare vilket inledde den ungturkiska revolutionen. Bland ungturkarna fanns två inriktningar. En var en liberal inriktning som ville decentralisera riket, utöka minoriteternas rättigheter och i det långa loppet förvandla riket till en federation. Den andra inriktningen var nationalistisk och ville stärka centralmakten och de muslimska turkarnas dominans. Motgångarna i Balkankrigen kom dock att leda till ett allt hårdare samhällsklimat. Ungturkarna, som ursprungligen samarbetat med armenierna, blev alltmer chauvinistiska och islamistiska.^[4]

[redigera] Folkmordet

Kvarlevor från offren.

Karta över områden där folkmordet inträffade.

Ruinstäder där armenier bott.

De ungturkiska ledarna slöt ett hemlig alliansfördrag med Kejsardömet Tyskland och gick under hösten 1914 defintivt in i första världskriget där man gjorde territoriella förluster längs fronten mot Tsarryssland. År 1915 avväpnades och demobiliserades de armeniska soldaterna i den osmanska armén.^[5]

Natten mellan den 24 och 25 april 1915 greps drygt ett hundratal armeniska intellektuella i Konstantinopel^[6] och deporterades och avrättades. Några veckor senare hade tusentals armenier i ledande positioner mördats. Många av dem var vänner till de ungturkiska ledarna.^[7]

Det är än idag inte helt klarlagt vad som hände; ämnet är tabubelagt i Turkiet och har lett till spänningar mellan de moderna staterna. Det absoluta flertalet av forskarna hävdar att mellan 800 000 och en miljon armenier dog.^[7] År 1915 dog det största antalet men folkmordet forsatte efter första världskrigets slut och fram till 1923.^[7] Armeniska myndigheter menar att mellan 1,5 och 2 miljoner armenier dödades i folkmordet medan Turkiet hävdar att det endast var 400 000. En modern källkritisk undersökning^[8] som bygger på tillgänglig befolkningsstatistik i de berörda områdena anger följande siffror: 700 000 mördade i anslutning till sina bostäder, 600 000 försvunna under deportation och 200 000 tvångsassimilerade (det vill säga tvångsomvända till islam), vilket sammanlagt ger 1,5 miljoner människor.

[redigera] Efterspelet

I den armeniska kulturen är folkmordet än idag högst aktuellt. När Armenien frigjorde sig från det kollapsande Sovjetunionen 1990 skrev man i självständighetsdeklarationen att en av grundpelarna för den nya staten skall vara att arbeta för ett internationellt erkännande av folkmordet 1915. Den 24 april 2005 uppmärksammades av världens armenier som Armeniska martyrernas dag.

Den 19 januari 2007 mördades den turkisk-armeniske skribenten Hrant Dink med tre skott i nacken på öppen gata i Istanbul. Dink dömdes år 2005 till 6 månader villkorligt fängelse för att ha förolämpat den turkiska nationen genom att ha skrivit om det armeniska folkmordet. Mycket talar för att mordet på honom har med hans skriverier att göra då han av turkiska ultranationalister definierats som landsförrädare.^[9]

Även en likande massakrer inträffade 1955. Det så kallade Istanbulpogromen, då turkar mördade greker och armenier.

[redigera] Vittnen till folkmordet

Henry Morgenthau, senior
Max Erwin von Scheubner-Richter, tysk vice konsul och nazist.
Einar af Wirsén, svensk militär och diplomat.
Alma Johansson, svensk missionär.

[redigera] Internationella erkännanden

Som reaktion på den turkiska statens förnekande av folkmordet har många exilarmenska grupperingar verkat för officiellt erkännande från olika regeringar i världen. 22 nationer, samt ett antal mer eller mindre självständigt regioner såsom Wales och 40 av USA:s delstater, har formellt erkänt det armeniska folkmordet som en bona fide historisk tilldragelse.

Den mördade turkisk-armeniske skribenten Hrant Dink uttryckte ofta uppfattningen att sådana kampanjer för erkännande är till föga hjälp.^[10]

I mars 2007 signerade Condoleezza Rice och Robert M. Gates ett öppet brev till kongressen, i vilket de varnade för att ett formellt erkännande från USA:s sida could harm American troops in the field (kan skada amerikanska trupper på fältet) genom att antagonisera Turkiet.^[11]

Den 10 oktober 2007 antog representanthusets utrikesutskott en resolution att händelsen ska rubriceras som folkmord (åtta tidigare utrikesministrar slöt upp bakom Rice och yrkade på avslag). I Turkiet blev reaktionen på resolutionen ett kritiskt uttalande från president Abdullah Gül och antiamerikanska demonstrationer på gatorna. För att USA officiellt ska rubricera händelsen som folkmord krävs en omröstning i hela representanthuset.^[12]

Följande länder har officiellt erkänt det armeniska folkmordet som sann historisk händelse:

1965 Uruguay (lag 2004)
1982 Cypern
1985 FN, Kommissionen för ekonomiska, sociala och mänskliga rättigheter (ESCOR)
1987 EU-parlamentet
1995 Ryssland
1996 Grekland
1998 Belgien
1998 Frankrike (lag 2001)
2000 Italien
2000 Libanon
2000 Vatikanen
2002 Kanada
2003 Argentina (lag 2006)
2003 Schweiz
2004 Slovakien
2004 Nederländerna
2005 Tyskland
2005 Litauen
2005 Polen
2005 Venezuela

[redigera] Folkmordet i kulturen

Folkmordet har genom åren skildrats av flera skönlitterära författare. Franz Werfel berättar i sin roman (1935) De fyrtio dagarna på Musa Dagh en historia om ett försök till kollektivt försvar. Efter en inledande redovisning av läget sett genom en utrikes bosatt hemvändande armeniers ögon och hans spirande engagemang för och väg till insikt om vad som höll på att ske, börjar beskrivningen av själva utrensningarna. Slutligen tar denne initiativ till att 4 000 armenier gräver ned sig bland kullarna och håller ut mot överväldigande osmanska styrkor. Efter mer än 40 dagar undsattes de av en fransk flottenhet, som bland sina befäl hade en fransk sjöofficer av armenisk härkomst. Boken har filmats, dock först efter flera inställda försök som eftergift för turkiska myndigheters påtryckningar.

Det armenisk-amerikanska metal-bandet System of a Down har engagerat sig i att informera om folkmordet och varje år har de en konsert i minne av det. Deras låt P.L.U.C.K. (Politically Lying Unholy Cowardly Killers) tillägnas folkmordets offer.

[redigera] Litteratur på svenska om folkmordet

Bahdi Ecer "I fikonträdets skugga" (Uppsala Universitet, Uppsala, 1991) ISBN 91-86624-44-X
Bertil Bengtsson "Svärdets år. Om folkmordet på de kristna i Turkiet 1894-1922" (Syrianska Riksförbundet i Sverige, Södertälje 2004) ISBN 91-631-5135-9
Besim Aydin "Med döden som skugga - En roman om den turkiska provinsen TurAbdin" (Arjovi Förlag, 2006) ISBN 91-631-8584-9
Prof. David Gaunt "Massacres, Resistance, Protectors: Muslim-Christian Relations in Eastern Anatolia During World War I" (Gorgias Press, New Jersey, 2006) ISBN 1-59333-301-3
Gabriele Yonan "Den glömda förintelsen av assyrierna i Turkiet" (Assyriska Riksförbundet i Sverige, Jönköping, 2004) ISBN 91-971504-0-1
Fehmi BarGello "Seifo: Trakasserier och folkmord 1914 i TurAbdin" (Jönköping, 2000)
Fr. Ishoq Bar-Armalto "De kristnas hemska katastrofer - Osmanernas och ung-turkarnas folkmord i norra Mesopotamien 1895 / 1914-1918" (Nsibin Förlag, Södertälje, 2005)
Fr. Jacques Rhétoré "Turkarnas heliga krig mot kristna i norra Mesopotamien 1915" (Nsibin Förlag, Södertälje, 2008) ISBN 9188328-49 X
Jozef Nacim "Turkarnas folkmord på assyrier-kaldéer och armenier" (Nsibin Förlag, Södertälje, 2003) ISBN 91-88328-43-0
Fr. Suleyman Hinno "Massakern på syrianerna i TurAbdin 1914-1915" (Syrianska Riksförbundet i Sverige, Örebro, 1998)
Yonan Hermez Shahbaz "Islams vrede - En redogörelse om turkarnas massakrer på kristna i Persien 1915-18" (Nsibin Förlag, Södertälje, 2003)
Natanael Beskow "Ett martyrfolk i det tjugonde århundradet" (Birkagårdens Förlag, Stockholm, 1921)
Natanael Beskow "Armeniska flyktingar av idag" (Birkagårdens Förlag, Stockholm, 1936)
Johannes Lepsius "Ett kristet folks undergång"(Birkagårdens Förlag, Stockholm, 1921)
Gerner, Kristian,Karlsson, Klas-Göran (2005). Folkmordens historia. Stockholm: Bokförlaget Atlantis AB. ISBN 91-7353-073-5.
Karlsson, Klas-Göran, Folkmordets etiologi : armenierna i Osmanska riket 1915-1918, ingår som artikel i Stat, nation, konflikt. Höganäs 1996.

[redigera] Litteratur på engelska om folkmordet

Taner Akçam "A Shameful Act : The Armenian Genocide and the Question of Turkish Responsibility" (Metropolitan Books, 2006), ISBN 0805079327
Vahakn N. Dadrian "The History of the Armenian Genocide: Ethnic Conflict from the Balkans to Anatolia to the Caucasus", Berghahn, 2004
Peter Balakian "The Burning Tigris: The Armenian Genocide and America’s Response", New York, 2003
Yair Auron "The Banality of Indifference, Zionism and the Armenian Genocide", New Jersey, 2002
Vahakn N. Dadrian "The Key Elements in the Turkish Denial of the Armenian Genocide: A Case Study of Distortion and Falsification", Toronto, 1999
Richard G. Hovannisian (red.) "Remembrance and Denial: The Case of the Armenian Genocide", Detroit, 1999
G. S. Graber "Caravans to Oblivion, The Armenian Genocide, 1915", New York, 1996
Manoug Somakian "Empires in Conflict: Armenia and the Great Powers, 1895-1920", London, 1995
Richard G. Hovannisian (red.) "The Armenian Genocide, History, Politics, Ethics", London, 1992
Robert F. Melson "Revolution and Genocide, On the Origins of the Armenian Genocide and the Holocaust", Chicago, 1992

[redigera] Externa länkar

[redigera] Fotnoter

^ [a b c d e] Gerner & Karlsson (2005), s. 117-118
^ Gerner & Karlsson (2005), s. 118-119
^ Gerner & Karlsson (2005), s. 120
^ Gerner & Karlsson (2005), s. 120-123
^ Gerner & Karlsson (2005), s. 127
^ 1926 blev den officiella benämningen Istanbul
^ [a b c] Gerner & Karlsson (2005), s. 128
^ Ternon, Y., Rapport sur le génocide des Arméniens de l'empire Otoman 1915-1916, i Le crime de silence. Le génocide des Armeniens s. 187. Paris 1984. Citerad i Karlsson (1996).
^ BBC News:Turkish-Armenian writer shot dead
^ The Nation: Hrant Dink (1954-2007)
^ The New York Times: Planned House Vote on Armenian Massacre Angers Turks
^ SVD: Turkiet rasar efter USA-beslut

See also ebooksgratis.com: no banners, no cookies, totally FREE.