Amerikas konfedererade stater

Från Wikipedia

Denna artikel innehåller inga källhänvisningar. Hjälp till genom att lägga till pålitliga källor. Icke verifierat material kan komma att tas bort.

Amerikas konfedererade stater

Amerikas konfedererade staters flagga (1863–1865) Amerikas konfedererade staters sigill
Karta över landet. Rosa områden är sådana som man inte hade kontroll över men ansåg som sina.Observera att på denna karta ses Indianterritoriet som en del av landet.
Officiellt språk	Engelska spanska, franska, tyska och indianspråk
Huvudstad	Montgomery, Alabama (4 februari 1861- 29 maj 1861), Richmond, Virginia (29 maj 1861 - 9 april 1865) och Danville, Virginia (3 april 1865- 10 april 1865.
Största stad	New Orleans, Louisiana ca 168 000
President	Jefferson Davis
Yta	(1 995 392 km²)
Befolkning	9 103 332 (1860) inkl. slavar
Bildades	4 februari, 1861
Upphörde	9 april 1865 Anses av många vara slutet på Amerikas konfedererade stater, då Robert E. Lee kapitulerar.
Maktövertagande	9 april 1865 Slaget vid Appomattox kapitulerar Robert E. Lee och juni samma år har så gott som alla generaler kapitulerat. Generalen Stand Watie och hans indiankvalleri var sist att kapitulera 23 juni 1865. 10 maj 1865 blir Jefferson Davis tillfångatagen och avsatt.
Valuta	CSA dollar ($)
Nationalsång	God Save the South (inofficiell) Dixie, Daniel D Emmet (inofficiell) The Bonnie Blue Flag (populär bland folket)(inofficiell)

Amerikas konfedererade stater, engelska Confederate States of America, (CSA), var en kortvarig amerikansk statsbildning 1861-1865. Den utgjordes av sydstaterna South Carolina (lämnade USA december 1860), Mississippi (februari 1861), Florida (februari 1861), Alabama (februari 1861), Georgia (februari 1861), Louisiana (februari 1861), Texas (februari 1861), Virginia (april-maj 1861), Tennessee (april-maj 1861), Arkansas (april-maj 1861), och North Carolina (april-maj 1861). Territoriet Arizona bildades 1861 av Konfederationen men upplöstes efter kriget.

[redigera] Politik

Den enda presidenten var Jefferson Davis

Den enda presidenten var Jefferson Davis, vicepresident var Alexander Stephens.

Konfederationen bildades - i strid mot regeringens i Washington vilja - den 9 februari 1861 i Montgomery, Alabama och man antog den demokratiske politikern och plantageägaren Jefferson Davis till president. Så småningom utsågs Richmond, Virginia till konfederationens huvudstad.

Många politiker var för slaveriet av helt ekonomiska skäl. Utan slavarna skulle landets ekonomi falla och ekonomiskt kaos skulle uppstå. Men även andra skäl fanns exempelvis religiösa. Kyrkan predikade att en vit var mer värd än en svart och man påstod att det fanns stöd för detta i Bibeln. Vidare predikade man också för rasåtskillnad, man var emot kontakter som kunnde leda till barn av blandad härkomst. Kyrkan hade stor makt i södern, både politiskt och socialt.

[redigera] Rättsamhälle

Konstitionen utsåg "Supreme Court of the Confederate States" (Högsta domstolen) som högsta dömande organ och den som skulle tolka konstitutionen vid tvister. Den fanns dock aldrig i verkligheten, då kriget bröt ut innan man hann välja några domare.

I South Carolina, Arkansas, Alabama, Florida, Georgia, Louisiana, North Carolina, Tennessee, Texas och Virginia fanns det dock delstatsdomstolar. I de stater där man inte hade sådana domstolar hade man endast lokala domstolar och lokala lagar.

Eftersom det inte fanns någon högsta domstol blev också tolkningen av lagarna väldigt olika i delstaterna då det inte finns några prejudikat att gå efter.

Under kriget utfärdades särskilda lagar som innebar att människor som ansågs stödja USA kunde bli satta i särskilda läger. 1 600 personer kom under kriget att dömas till internering.

[redigera] Diplomati

Davis försökte få Frankrikes och Storbritanniens stöd under kriget. Förhandlingar hölls under hela kriget med britternas utrikesminister Lord Russell, premiärminister Lord Palmerston och Frankrikes Napoleon III. Davis hade stor tilltro till att de skulle ge CSA stöd då de köpte konfedererationens bomull. I början var man positiv till att stödja södern, och erkände det som en självständig stat, men då krigslyckan vände försvann stödet. När USA:s president Abraham Lincoln år 1863 beslutade att slavarna skulle släppas fria i de delstater och städer som erövrades under kriget, vågade Storbritannien och Frankrike inte längre stödja konfederationen. USA hotade dessutom dessa länder med handelsblockad.

Trots att landets invånare i stor utsträckning var protestanter försökte man få diplomatiska förbindelser med Vatikanstaten och påven Pius IX, utan någon större framgång.

USA och CSA hade diplomatiska kontakter under kriget för att diskutera vapenvila samt ordna med utväxling av fångar. Båda sidor hjälpte varandras civila att fly striderna genom tillfälliga vapenvilor och genom att föra skadade i säkerhet. Större delen av förhandlingarna gjordes inte av politiker utan av generaler på båda sidorna före och efter slag. Konfederationen såg det som ett krig mellan två självständiga stater medan USA såg det som ett inbördeskrig där rebeller försökte störta en folkvald regering.

[redigera] Ekonomi/näringsliv

Konfederationens ekonomi stödde sig i stort sett på plantagenäringen, där man på de stora godsen använde sig av slavar som arbetskraft. Man var väldigt beroende av den så kallade triangelhandeln, det vill säga att man exporterade bomull man producerade på plantagerna till Europa och att man importerade slavar från Afrika.

När kriget bröt ut blockerades hamnarna av USA, vilket gjorde att man bröt denna viktiga livsnerv för ekonomin. Några få hamnar var öppna och blev en livlina. Dessa hamnar låg vid Mexikanska golfen dit USA:s krigsfartyg hade svårt nå, då de hade för långt till någon hemmahamn, där de kunde bunkra. Detta gällde bland annat deras största och viktigaste hamn i New Orleans, Louisiana. 1 maj 1862 kapitulerade New Orleans och USA tog kontroll över hamnen. Med den tappade Konfederationen en stor del av ryggraden i sin ekonomin. I praktiken är landet efter detta isolerat.

[redigera] Indianerna

Indianstammarna cherokee, chickasaw och choctaw ansågs som civiliserade av de vita för att de hade tillägnat sig många av vitas seder, bland annat att hålla slavar och äga plantager. De hade samma rättigheter som de vita enligt lagen och stammarna hade representanter i kongressen. Indianer fick också vara med i armén.

Stammarnas representanter i kongressen:

• Elias Cornelius Boudinot 1862-65 - Cherokee
• Burton Allen Holder 1864-1865 Chickasaw
• Robert McDonald Jones 1863-65 - Choctaw

[redigera] Amerikanska inbördeskriget

Animerad tidslinje karta över Amerikas Konfederade stater. Grönt är stater som inte tillhör vare sig USA eller Konfederationen. Rosa är stater som är med i USA. Grått är stater som är med i konfederationen. Orange är områden som tillhör USA men är ej under USA:s kontroll. Lila är Arizona som Konfederationen bildade som ny delstat (upplöst av USA efter kriget men blev åter delstat 1912.

1861-1865 utkämpades det amerikanska inbördeskriget mellan konfederationen och unionen (USA). Trots inledande framgångar under bland annat general Robert E. Lee tvingades sydstaterna slutligen till kapitulation 1865. Vid krigsslutet var sydstaterna utarmade och krigshärjade till det yttersta.

[redigera] Krigsorganisation

Krigsorganisationen var uppdelad i tre vapengrenar; armén, flottan och marinkåren. Många av officerarna hade gått på West Point tillsammans med sina nyblivna fiender och även slagits sida vid sida med dem. De meniga soldaterna var oftast vita män mellan 16-28 år, men svarta hade en roll som icke krigförande som till exempel kockar, djurskötare och liknande.

[redigera] Armén

Robert E. Lee (general och sedermera överbefälhavare)

I konfederationens armé ingick många soldater och officerare som slagits för USA under Mexikanska kriget. De lämnade USA:s armé, en del för att slåss för sitt lands frihet, andra för att försvara sin hemstat, såsom Robert E. Lee (general och sedermera överbefälhavare) som i krigets inledning blev erbjuden posten som överbefälhavare för nordstatsarmén. Han kunde dock inte tänka sig att strida mot sin hemstat Virginia utan avböjde och blev istället militärrådgivare åt Jefferson Davis, CSA:s president.

Armén var tvungen att börja utbilda egna officerare och bildade därför Virginia Military Institute.

Indianer fanns också i armén och hade egna kompanier.

I slutet av kriget (våren 1865) började man, på grund av de stora förlusterna i döda, sårade och desertörer, acceptera svarta soldater men dessa hann aldrig sättas in i strid. I början var stridsviljan stor och det var en hög moral i armén men i slutet av kriget började armén ha svårt att hålla ihop förbanden, då många soldater bara ville försvara sin egen delstat när USA erövrade allt fler av de konfedererade staterna och soldaterna fick desperata brev från sina familjer om städer som plundrades och eldhärjades.

[redigera] Flottan

Flottan kunde aldrig komma upp i samma kvalitet som USA:s flotta. I början av kriget hade man bara 13 krigsskepp men vid slutet av kriget uppskattas den konfedererade flottan ha 101 skepp, de flesta hade dock sänkts eller blivit tillfångatagna. Teknologisk låg man efter fienden vilket ledde till betydligt större förluster. För att i någon mån kompensera använde man sjöminor samt landbaserade kanoner för att attackera USA skepp. Konfederationen lyckades aldrig häva den USA:s flottas blockad.

Hamnen i Norfolk var konfederationens viktigaste militära hamn. Då USA gav upp hamnen den 20 april 1861 fick konfederationen fartyget USS Merrimack som låg i hamn där. USS Merrimack (då med namnet CSS Virginia) kom senare kommer att vara med i det berömda sjölaget vid Hampton Roads.

Största hamnen var New Orleans, Louisiana där man hade sitt största Skeppsvarv. När staden föll 1862 så fick man stora problem med konstruera nya fartyg eftersom det inte fanns någon annan större hamn förutom den i Norfolk, som även den hade erövrats. Andra städer kunde reparera och underhålla fartyg men hade föga konstruktionsmöjligheter. För att utöka sin svaga flotta försökte man starta fler varv men detta var svårt på grund av den blockad som USA uprättat mot konfederationens hamnar, vilket resulterade i att man hade svårt att få in det nödvändiga matrialet för att kunna få igång en fungerande varvsindustri.

[redigera] Marinkåren

Marinkårens uppgift var att skydda hamnar och fartyg, 1864 hade marinkåren 596 officerare .

De mest kända slagen marinkåren var inblandade i var slaget vid Hampton Roads den 8 till 9 mars 1862 samt Slaget vid Sayler's Creek den 6 april 1865.

• Lista över konfedererade amerikanska militärer
• Lista över Amerikas konfedererade staters örlogsfartyg

[redigera] Regering

[redigera] Största städer

[redigera] Se även

Amerikanska inbördeskriget

Nordstatsgeneraler/amiraler

Ulysses S. Grant • George Meade • George B. McClellan • Ambrose E. Burnside • William Rosecrans • Joseph Hooker • John Pope • William Sherman • Walter Q. Gresham • George H. Thomas

Sydstatsgeneraler/amiraler

Robert E. Lee • Braxton Bragg • Albert Sidney Johnston • P.G.T. Beauregard • John B. Floyd • Simon Bolivar Buckner • Joseph E. Johnston • John C. Pemberton • Franklin Buchanan • James Longstreet • Stonewall Jackson • Lewis Addison Armistead • John Cabell Breckinridge • Nathan Bedford Forrest • Wade Hampton III

Slag

Antietam • Appomattox • Atlanta • Bull Run (I) • Bull Run (II) • Chancellorsville • Chattanooga • Chickamauga • Fredericksburg (I) • Fredericksburg (II) • Gettysburg • Glorieta Pass • Hampton Roads • Iuka  • Petersburg • Shiloh • Cedar Mountain • Vicksburg

Politiker

Abraham Lincoln • Jefferson Davis • Augustus Hill Garland • Elihu B. Washburne

USA:s historia

Förhistoria • Koloniala epoken • Revolutionen • 1789–1861 • Inbördeskriget • 1865–1914 • 1914–1945 • 1945–1989 • 1989–nutid

• Amerikas konfedererade staters flagga