Bruno Taut

Från Wikipedia

Bruno Julius Florian Taut, född 4 maj 1880 i Königsberg, död 24 december 1938 i Istanbul, var en tysk arkitekt och stadsplanerare. Bror till Max Taut.

Bruno Taut blev berömd för sin märkliga glaspaviljong på Deutscher Werkbunds utställning i Köln 1914. 1921-1924 var han stadsarkitekt i Magdeburg.

[redigera] Biografi

Bruno Julius Florian Taut föddes 4 maj 1880 som andra sohn till köpmannen Julius Taut i preussiska Königsberg. Fyra år senare kom hans yngre bror Max Taut till världen som även han senare blev arkitekt. 17 år gammal lämnade han gymansiet för att läsa arkitektur på Königsbergs Baugewerbeschule. Under sommarmånaderna arbetade han parallellt som murarlärling och lärde känna den då sällan användna järnbetongkonstruktionen. Han avslutade studierna 1902 efter bara tre istället för normala sex terminer och arbetade sedan hos den kända Jugendstil-arkitekten Bruno Möhring. Även han använda ofta nya, moderna byggmetoder. Bredvid sitt arbete utvecklade Taut en fascination för japanska träsnitt och samtida måleri.

Från 1904 tillbringade han fyra studieår hos Theodor Fischer i Stuttgart, den ledande arkitekten i den sydtyska skolan. Fischer stöttade den unga arkitekten och förmedlade Taut hans första uppdrag 1906 med förnyandet av bykyrkan i Unterriexingen utanför Ludwigsburg. Mindre uppdrag följde. Även i Stuttgart målade han bredvid arbetet och skapade flera impressionistiska studier.

1908 slog sig Taut ner i Berlin och började på den tekniska högskolan i Charlottenburg med konsthistoria och stadsbyggnad som fördjupningskurser. Redan 1909 öppnade han tillsammans med Franz Hoffmann sin första arkitektbyrå. Han deltog framgångsrikt i stadsbyggnadstävlingar och fick genom flera höghusförslag uppmärksamhet i fackpressen. 1910 blev han medlem av Deutscher Werkbund. 1911 åtog han sig renoveringen av en gammal uråldrig kyrkbyggnad i Nieden/Uckermark, han målade och gjorde försiktigt om kyrkan med målaren Mutzenbecher från Hamburg. Än idag är samtliga av Tauts gestaltningar kvar. Med sitt första stadsbyggnadsprojekt, trädgårdsstaden Falkenberg (i Berlin) väckte han sinnena 1913. Redan då visade sig hans förkärklek för uttrycksstarka och färgglada fasadgestaltningar. På grund av sina blåa och gula fassader kallades bostadsområdet föraktfullt "Kolonie Tuschkasten".

För Deutsche Werkbundausstellung i Köln skapade han 1914 Glashaus, en uppmärksammad paviljong för den tyska glasindustrin som gjorde honom känd. Då första världskriget kort därefter startade vägrade han krigstjänst och övertog ledningen för byggandet av en pulverfabrik i Brandenburg för att bli klassad som obytbar för byggandet. 1917 skrev han ett antikrigsmanifest. 1921 flyttade han till Magdeburg för att bli stadsbyggnadsråd. Taut var övertygad om att färgerna hade en för låg status som element i arkitekturen och stadsbyggandet och lät trots stort motstånd färga Magdeburgs rådhus och hela gatustråk i färgglada färger. Under sin tid i Magdeburg skrev han Die neue Wohnung och var populär bland stadens invånare. Han initierade även konst- och arkitekturgruppen Gläserne Kette och var medlem i Der Ring.

Baut var 1924 tilblaka i Berlin som rådgivande arkitekt till Berlins allmännyttiga bostadsbolag GEHAG. Taut byggde tillsammans med Martin Wagner de första stora bostadsområdena. Hufeisensiedlung i Britz, Freie Scholle i Tegel och Onkel Toms Hütte i Zehlendorf skapades med starka fassadgestaltningar. Bostadsområdet Hufeisensiedlung (Siedlung Britz) (1925-1930) i Berlin räknas till den tidiga funktionalismens mästerverk. Taut medverkade även vid bygganden av bostadsområden i Weissensee, Hohenschönhausen och Treptow. Under hans regi skapades mer än 12 000 bostäder. Om tyngdpunkten i tidigare arbeten legat på det konstnärliga området låg samhällsaspekten i förgrunden vid byggandet av bostadsområden. Även de lägre samhällsskikten skulle få moderna bostäder. Bostäderna kännetecknades av jämförelsevis stora boytor och ljusa rum. Taut förenade sina erfarenheter från trädgårdsarkitekturen med storstadens element. Tauts bostadsområden från 1920- och 1930-talet var vägvisande för dåtiden och förbild för flera andra i hela Tyskland. Även om våningar med dagens perspektiv är små och inte har all komfort är de fortfarande mycket omtyckta av de boende.

1930 blev han professor för bostads- och stadsbyggnad på den tekniska högskolan i Charlottenburg. 1931 blev han medlem av Preussische Akademie der Künste och hedersmedlem i American Institute of Architects (AIA) och i det internationella arkitektförbundet. 1932 fick han ett erbjudande från Moskvas stadsförvaltning om att arbeta som rådgivande arkitekt. Han lät sig avskedas från högskolan och startade ett kontor. I Tyskland blev Taut vid samma tid föremål för nazisterna som var emot hans arkitektur. 1933 återvände Taut till Tyskland. I Tyskland var Taut inte längre önskvärd och han flydde från nazisterna till Schweiz 10 mars 1933, varpå han åkte till Japan på en inbjudan. 1936 emigerade han till Turkiet och tog över en professur för arkitektur. Under sin tid i Turkiet skrev han sin sista bok Architekturlehre, på turkiska Mimarlik bilgis. Han avled 24 december 1938 i Ankara.

[redigera] Verk i urval

• 1908 Kraftverket Harkort i Wetter
• 1910 Utställningspaviljong för "Träger-Verkaufs-Kontor Berlin GmbH" på Baumschulenweg i Berlin
• 1910 Bostadshus Kottbusser Damm 90, Berlin
• 1913-1915 Gartenstadt Falkenberg ("Tuschkastensiedlung"), Berlin
• 1914 Glaspaviljong för Werkbunds utställning, Köln
• 1917 Stadtkrone
• 1925-1927 Hufeisensiedlung (Siedlung Britz), Berlin-Neukölln
• 1926 Bostadshus, Berlin-Marzahn;
• 1926-1932 Onkel Toms Hütte Zehlendorf, Berlin
• 1927-1928 Bostadsområde Grellstrasse, Berlin-Prenzlauer Berg
• 1930-1931 Gymnasium Senftenberg
• 1931-1932 Yrkesskola Senftenberg
• 1935 Hyuga-Villa, Atami Japan
• 1937-1940 Litteraturfakulteten på Ankaras universitet, Ankara, Turkiet

[redigera] Källor

• Denna artikel är, helt eller delvis, en översättning från tyskspråkiga Wikipedia