Bristol Beaufighter
Från Wikipedia
 |
|
| Bristol Beaufighter | |
|---|---|
| Beskrivning | |
| Typ | Nattjakt- och marint attackplan |
| Besättning | 2/3 |
| Första flygning | |
| I aktiv tjänst | |
| Varianter | |
| Tillverkare | Bristol |
| Generella egenskaper | |
| Längd | 12,70 m |
| Spännvidd | 17,63 m |
| Höjd | 4,83 m |
| Vingyta | m2 m2 |
| Tomvikt | 7 076 kg |
| Lastförmåga | 4 355 kg |
| Maximal startvikt | 11 431 kg |
| Motor | 2 st Bristol Hercules XVII 14-cylindriga stjärnmotorer |
| Motorstyrka | 1 770 hk |
| Prestanda | |
| Maximal hastighet | 512 km/h |
| Räckvidd vid maximal vikt | ca 2 900 km |
| Transporträckvidd | |
| Maximal flyghöjd | ca 4 570 m |
| Stigförmåga | |
| Dragkraft/viktförhållande | |
| Beväpning | |
| Kanoner / kulsprutor | 4 fasta 20 mm kanoner 1 rörlig bakåtriktad 7,7 mm kulspruta |
| Bomber | 1 111 kg bomber, raketer eller en torped |
| Elektronik | AI Mk VIII radar |
Bristol Beaufighter Mk X (av japanerna kallad "den viskande döden") var ett av RAF:s nattjaktplan (Mk I - VI) från andra världskriget, som i en förbättrad version kom att fungera väl vid operationer mot fartyg. Planet var försett med en AI Mk VIII radaranläggning (AI = Airborne Interception) monterad i en ”burk” i planets nos och var britternas främsta vapen mot fartyg och u-båtar i ytläge.
Nattjaktversionen saknade den rörliga bakåtriktade kulsprutan och hade i stället förutom kanonerna, som var monterade längst fram i undre delen av flygplanets kropp, 6 st fasta framåtriktade 7,7 mm kulsprutor i vingarna (en något udda montering var att man hade två kulsprutor i den vänstra vingen och sex i den högra). Användes av Royal Air Force, US Army Air Forces och Australian AF.
