Antitrinitarism

Från Wikipedia

Antitrinitarism (av grekiska anti ’emot’ och latin trinitas ’treenighet’) är beteckning för enskilda och kristna grupper som förnekar den traditionella läran om Treenigheten. Man avvisar Sonens och/eller Andens gudomlighet.

Redan i den äldsta kyrkan (100-talet och 200-talet) uppträdde åtskilliga som i strid med den kyrkliga treenighetsläran som då utvecklades påstod antingen att endast Fadern är Gud, men Sonen och Anden endast opersonliga krafter (dynamism), eller att Fadern i egen person blivit människa och lidit döden för människornas synder (patripassianism). Med ett gemensamt namn kallades de monarkianer, eftersom deras valspråk var ”monarchiam tenemus” (vi håller fast vid Guds enhet).

Såsom representanter för den förstnämnda riktningen nämns vanligen Theodotos av Bysans och Artemon av Rom samt biskop Paulus av Samosata i Syrien. Praxeas av Mindre Asien, Noetos av Smyrna och Beryllos av Bostra i Arabien är företrädare för den senare riktningen. Ett tredje parti bland monarkianerna trodde sig rädda enheten i gudomen genom antagandet, att de tre gudomspersonerna endast är successivt framträdande uppenbarelseformer (modi) av det opersonligt fattade gudomsväsendet. Huvudmannen för denna riktning, vars anhängare kallades modalister, var presbytern Sabellios av Ptolemstis i Afrika.

I reformationstidevarvet uppträdde (i synnerhet i Italien, Sydtyskland och Schweiz) en hel rad av protestantiska antitrinitarier, även kallade unitarier (av latin unitas, ’enhet’), som också försökte bekämpa den kyrkliga treenighetsläran. De förnämsta bland dem var Hetzer, Denck och Campanus samt Miguel Serveto, som brändes på bål 1553. Den mest utbildade antitrinitariska unitarism finns dock hos socinianerna. Under 1800- och 1900-talen har unitarismen brett ut sig särskilt i Nordamerika och Storbritannien.