Charles Spurgeon
Från Wikipedia
Charles Haddon Spurgeon, engelsk predikant, född 19 juni 1834 i Kelvedon, Essex, England, död 31 januari 1892 i Menton, var son till en independentisk präst.
Från fädernet ärvde han den gamla puritanska andan, och för honom, själv kallad "den siste puritanen", blev det livslånga studiet av den äldre puritanska uppbyggelselitteraturen, vilken han som ingen annan behärskade, av den största betydelse inte minst med hänsyn till hans predikoverksamhet. Under inverkan av en metodistpredikant erfor Spurgeon 1850 vid 16 års ålder en djupgående religiös väckelse - från det året daterar han själv sin "omvändelse" - men fann sitt andliga hem, först när han s.å. blev baptist. Sin önskan att bygga vidare på sin grundliga skolbildning såg han korsad, när han, bara 17-årig, kallades att förestå en liten baptistförsamling.
På Spurgeons teologiska bildning utövade detta en ogynnsam inverkan, som inte hävdes genom hans längre fram förvärvade beläsenhet på vitt skilda områden. Genom sina sällsynta predikogåvor vann Spurgeon snart ryktbarhet. Efter ett års provtjänstgöring kallades han 1854 till föreståndare för den gamla förnämliga baptistförsamlingen på New Park Street i London. Skaran av åhörare vid gudstjänsterna blev snart nog större, än församlingens kapell kunde rymma. Fastän han hade den allmänna opinionen mot sig under det första årtiondet i London och ständigt karikerades i skämtpressen, var han utan tvivel redan då en av de store predikanterna i England.
1861 uppfördes för hans räkning Metropolitan Tabernacle med 10 000 sittplatser. Årtionde efter årtionde förmådde han där fängsla tusentals åhörare, när helst han uppträdde, i regel minst två gånger i veckan. Hemligheten i hans predikokonst var i första hand av personlig art. Utan att på något sätt vara ursprunglig eller banbrytande, var Spurgeon ett religiöst geni. Därtill kom hans sällsynt stora talegåva, varigenom han på kärnfull, klassisk engelska förmådde ge uttryck åt sitt inre liv. Tankarna klädde han i vardagsspråkets enkla dräkt, och framställningen belystes av en rikedom av utomordentligt träffande bilder och analogier.
Hans äkta engelska humor lyste ofta fram, särskilt i hans yngre dagar på ett också för hans landsmän stötande sätt. I hans predikningar härskade den gammalpuritanska andan, och han fasthöll strängt vid äldre tiders inspirationslära, utan att göra någon skillnad mellan Gamla och Nya Testamentet. Hans teologiska konservatism kom honom att mot slutet av 1880-talet efter en häftig fejd utträda ur Baptist Union, utan att han därför upphörde att vara baptist.
Spurgeon räknade åhörare och läsare bland alla kyrkosamfund, och hans arbeten spreds jorden runt. Om graden av hans popularitet vittnar, att en längre tid hans söndagspredikningar i sin helhet telegrafiskt meddelades de stora New-Yorktidningarna. Mest betydande av hans skrifter är en kommentar till Psaltaren, The treasury of David (7 band, 1870-1885; "Davids skattkammare", 6 band, 1895-1899). Bland mängden av hans till svenska översatta skrifter må f.ö. nämnas "Valda predikningar" (1867-1873), "Mina predikoutkast" (4 band, l:a uppl. 1885-1889) och "Pilar ur Spurgeons koger" (1907-1908). Hans samlade predikningar, The tabernacle pulpit, gavs ut i över femtio band. Spurgeon var också en mer än vanligt dugande organisatör, som verksamt deltog i ett vidt utgrenat församlingsarbete; han fann också tid till ett med framgång krönt arbete för predikanters utbildning.
[redigera] Källor
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
