Barockens skulptur

Från Wikipedia

Barockens skulptur kännetecknas av dramatisk rörelse och energi. Skulptörerna fokuserar på det momentana, ögonblickliga, det överväldigande i skeendet.

[redigera] Barockskulpturens födelse i Rom

Stefano Maderno – ”Sankta Cecilia” (1600). Santa Cecilia in Trastevere, Rom.

Under slutet av 1500-talet och början av 1600-talet var skulpturkonsten i Rom tämligen oinspirerad. Skulptörerna hade fastnat i ett senmanieristiskt formspråk, vilket var svårt att ta sig ur. Även om skulpturer av bland andra Cristoforo Stati, Silla da Viggiù och Nicolas Cordier inte var utan kvaliteter, hade man hamnat i en själlös formalism.

Nyorienteringen inom den romerska skulpturen inleddes omkring år 1600 av Stefano Maderno. 1599 hade man i en romersk katakomb påträffat den romerska jungfru martyren Sankta Cecilias väl bevarade kropp. Maderno skulpterade helgonet precis som hon låg då man gjorde upptäckten. I helgonets nacke kan man se spåren från svärdshugget som ändade hennes liv. Med Sankta Cecilia av Maderno revitaliserades den romerska skulpturkonsten genom en betoning av naturalism parad med elegans.

François Duquesnoy - "Sankt Andreas" (1629-1633). Peterskyrkan, Rom.

[redigera] Barockskulptörer i Rom (urval)

[redigera] Litteratur

Magnuson, Torgil, Rome in the Age of Bernini. 2 vol. Stockholm: Almqvist & Wiksell International 1982-1986.
Montagu, Jennifer, Roman Baroque Sculpture: the industry of art. New Haven, Conn.: Yale University Press 1989.
Wittkower, Rudolf, Art and architecture in Italy 1600-1750. 6th ed. New Haven: Yale University Press 1999.