Avignonpåvedömet
Från Wikipedia
Avignonpåvedömet hade sitt säte i Avignon i Provence i södra Frankrike 1309-1377 efter att den franske kungen Filip IV hade tagit kontroll över Katolska kyrkan, troligen provocerat av en konflikt om kyrkoskatten. Han flyttade påvedömet från Rom till Avignon och utsåg själv franska kardinaler till påvar. Påvedömet var svagt under denna tid och var beroende av olika världsliga makthavare. Genom skickliga förhandlingar och realpolitik hade den franske kungen lyckats övertala påven att flytta till Avignon.
År 1376 eller 1377, beroende på källa, flyttade påven Gregorius XI tillbaka till Rom och gjorde Vatikanen till sitt residens. Även om Avignonpåvedömet anses ha nått sitt slut med detta, fanns det fortfarande kvar personer i Avignon som gjorde anspråk på att vara det rätta påvedömet. Detta gjorde att det 1378-1417 fanns två (under några år även tre) påvar som båda bannlyste den andre, även kallat den stora schismen. År 1417 avvecklades de sista resterna av påvedömet i Avignon.
Perioden har även kallats "den babyloniska fångenskapen", efter judarnas långvariga fångenskap i Babylon efter att Jerusalem intagits, den s.k. babyloniska fångenskapen.
[redigera] Påvar i Avignon
- Clemens V (1305-1314)
- Johannes XXII (1316-1334)
- Benedictus XII (1334-1342)
- Clemens VI (1342-1352)
- Innocentius VI (1352-1362)
- Urban V (1362-1370)
- Gregorius XI (1370-1378)
Under den stora schismen residerade även ett antal motpåvar i Avignon.
