Ett givet konsonantljuds artikulationsställe kan anges med två kompletterande beskrivningssätt; antingen så specifierar man enbart var i talapparaten som den förträngning som ger konsonantljudet dess karaktär sker, eller så kompletterar man denna information med vilken artikulator som man använder sig av för att skapa förträngningen. Vilken av dessa metoder som är mest lämplig beror till hög grad på vilket konsonantljud man avser att beskriva. För ett flertal konsonanter så finns det till exempel stor individuell variation vad gäller artikulator, och det är därför mer relevant att enbart beskriva fonen med hjälp av var förträngningen sker.

Som synes i figuren nedan, så kan man med mycket hög noggrannhet specifiera både var förträngningen sker, och med vilken artikulator. I själva verket så använder sig språk i allmänhet enbart av en liten delmängd av de möjliga kombinationerna för att skapa fonemisk kontrast; vanligen inte fler än sju. Däremot skiljer det sig mycket vad gäller vilka kombinationer som ett givet språk använder sig av.

1. exolabial, 2. labial, 3. dental, 4. alveolar, 5. postalverolar, 6. prepalatal, 7. palatal, 8. velar, 9. uvular, 10. faryngal, 11. glottal, 12. epiglottal, 13. radikal, 14. posterodorsal, 15. anterodorsal, 16. laminal, 17. apikal, 18. sublaminal

Konsonanterna delas upp i följande kategorier med avseende på deras artikulationsställe och vilken artikulator som användes: