Antikrist

Från Wikipedia

För boken av Friedrich Nietzsche, se Antikrist (bok).

Antikrist (av grekiskans anti, "mot", och Kristos, "Kristus"), "Kristi motståndare", djävulen i människogestalt eller djävulens tjänare, är en i den apokalyptiska framtidsbilden förekommande gestalt, som skönjes redan i Danielsboken, i den "gudlöse", med drag lånade från Antiochos Epifanes, och sedan upptagit i sig drag av Herodes och Caligula med flera Först i den kristna apokalyptiken har namnet troligen uppstått. Gestalten blev en stående figur i det apokalyptiska sceneriet först i århundradet efter Kristi födelse.

Särskilt sågs det antikristska i romerska kejsares anspråk på att dyrkas som gudar (Caligula, Nero, Domitianus med flera). Sådan är "syndens människa" (2 Tess. 2:3 ff.). "Vilddjurets tal", 666 (Uppenb. 13:18), ger, då man omsätter det i dess motsvarande hebreiska bokstavsvärde, till resultat namnet Neron Kesar, såsom tre tyska och en fransk bibelforskare på 1830-talet nästan samtidigt fann. Även andra uträkningar har gjorts, till exempel Lateinos, som av protestanterna tyddes som påven, och Lutheranos, som katolikerna läste. Flera judiska apokalyptiska utsagor och Uppenb. 17:10 ff. hänsyftar på den då gängse sägnen om Neros återkomst.

I Johannes första brev betecknar författaren irrlärarna såsom antikrister (2:18), och överhuvud spåras i de yngre breven en benägenhet att i falsk läras utspridande se den antikristska verksamhetens viktigaste kännemärke. Även av kyrkofäderna betraktas merendels irrlärigheten såsom det företrädesvis antikristliga - ett åskådningssätt, som under senare tider går igen i katolikers och protestanters ävlan att med Antikristvärdigheten bekläda än Muhammed, än Luther, än påven, Napoléon Bonaparte, Adolf Hitler och så vidare.