Anders Uppström
Från Wikipedia
Anders Uppström, föddes 29 juni 1806 på Hammarby bruk i Gästrikland och avled i Uppsala den 21 januari 1865, svensk språkforskare.
Innehåll |
[redigera] Utbildning
Uppströms far var bruksarbetare vid Hammarby bruk och den unge Uppströms uppfostran bekostades delvis av den bekante bruksidkaren och politikern Thore Petré, som fattat intresse för den unge begåvade arbetaresonen. Efter slutad skolgång i Gävle blev Uppström student i Uppsala 1824 och promoverades till filosofie doktor 1833. År 1834 blev han kollega vid Katedralskolan i Uppsala och 1845 blev han även förste adjunkt i de grekiska och hebreiska språken, vilken titel 1858 utbyttes mot lektor. Därjämte kallades han 1850 till docent i gotiska vid Uppsala universitet, och 1859 utnämndes han till extra ordinarie professor i "mesogötiska och dermed beslägtade språk".
[redigera] Forskargärning
Uppström vann ryktbarhet i Europa genom sina forskningar rörande Wulfilas gotiska bibeltext. Redan 1834 började han, på tillskyndan av den bekante skolmannen rektor Per Gustaf Boivie, att studera gotiska, som i Sverige alltsedan Ihres dagar inte varit föremål för ett självständighet vetenskapligt studium, och han idkade i sammanhang därmed även jämförande indoeuropeisk språkforskning, därutinnan en av de allra första i Sverige.
Snart koncentrerade han sin verksamhet på ett uttömmande studium af den på Uppsala universitetsbibliotek förvarade Silverbibeln, men han publicerade inte sitt förstlingsarbete på detta förrän 1850, docentavhandlingen Aivaggeljo þairh Matþaiu eller Fragmenterna af Matthæi Evangelium på götiska jemte ordförklaring och ordböjningslära, för hvilken han belönades med Svenska akademiens mindre medalj.
Fyra år därefter väckte han hela den lärda världens uppmärksamhet genom sin med offentligt understöd utgivna och med Svenska akademiens kungliga pris belönade Codex argenteus (1854), en mönstergill upplaga av allt vad då fanns i behåll (177 blad) av den ryktbara Silverbiblen. Av denna hade nämligen mellan 1821 och 1834 tio blad på obekant sätt förkommit. Emellertid hade Uppström den stora glädjen att år 1857 få av en döende biblioteksvaktmästare mottaga dessa förlorade blad, och redan samma år kunde han, tack vare detta fynd, fullständiga sin nyssnämnda upplaga med Decem Codicis argente i rediviva folia.
Han utvidgade nu området för sina gotiska handskriftsforskningar. På bekostnad av sin gamle välgörare Petrés söner, för vilka han under sin studenttid varit informator, företog han 1860 en resa till Rom, Milano och Wolfenbüttel för att studera där befintliga gotiska handskrifter och utgav såsom frukt av denna resa Fragmenta gothica selecta (1861).
Med offentligt understöd gjorde han 1863 en ny resa till Milano för att fullständigt tillgodogöra sig de därvarande s. k. ainbrosianska handskrifterna, de viktigaste näst Codex argenteus. Resultaten av denna resa hann Uppström inte publicera före sin död, men de utgavs, med statsunderstöd, av hans ovannämnde son under titeln Codices gotici ambrosiani (1868).
[redigera] Eftermäle
Alla dessa Uppströms arbeten vittna om en outtröttlig flit och noggrannhet, stort skarpsinne och grundlig metod. Genom hans undersökningar har den wulfilanska texten på många hundrade dittills missuppfattade ställen till sin verkliga lydelse utretts och slutligt fastställts, vadan man med allt skäl kan instämma i ett tyskt omdöme: "För framtiden existerar öfver hufvud i den vetenskapliga verlden ingen Ulfilas mer än den, för hvilken man har A. Uppström att tacka". Genom det kritiska sovrandet av detta de germanska språkens äldsta och viktigaste literaturminnesmärke har sålunda Uppström blivit en av grundläggarna av den nutida forngermanska filologin och lingvistiken.
[redigera] Källor
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Uppström, 1904–1926 (Not).
