Afghanistans historia

Från Wikipedia

Den här artikeln behandlar Afghanistans historia.

Innehåll

1 Forntiden - antiken
2 Medeltid och tidigmodern tid
3 Modern tid
4 Se även
- 4.1 Noter

[redigera] Forntiden - antiken

Afghanistan har en gammal historia som kulturområde; 4000 f.Kr. tros jordbruk ha existerat i området, och i Ferganas floddal i nuvarande Uzbekistan inte långt därifrån har stadskultur nyligen upptäckts, vilket inte kan ha lämnat det nära liggande Afghanistan oberört, men dessa kulturer är outforskade. Afghanistan tros också vara en av de så kallade indoeuropeernas första centrum. Det var huvudsakligen ett nomadisk-kulturellt centrum.^{[källa behövs]}

Från 529 f.Kr. låg området under Perserriket, och 330 f.Kr. erövrades det av Alexander den store, som grundade flera grekiska kolonistäder, bland annat nuvarande Herat, och 230 f.Kr. blev det ett självständigt hellenistiskt kungadöme kallat Baktrien. Kulturellt var Afghanistan under antiken påverkat av den persiska kulturen; religionen var under denna tid zoroastrism. Dess första storhetstid var det indobaktriska riket; Baktrien erövrade nordvästra indien (nuvarande Pakistan) 155 f.Kr. och dess kungar residerade sedan där.

År 100 f.Kr. invaderades området av yezhistammen, och det var sedan provins i de antika asiatiska rikena Kushana, Partherriket och Persien. År 320 e.Kr. bildades det nya självständiga riket Sogdiana, som dominerade Centralasien i sekel. Under denna tid spreds buddhismen i området jämsides med zoroastrismen.

[redigera] Medeltid och tidigmodern tid

Sogdianariket slöt 565 förbund med oghuzturkarnas centralasiatiska union, och blomstrade under Persiens överhöghet. Dess situation blev dock svår då Persien, nuvarande Iran, år 651 erövrades av araberna och blev islamiskt, och vädjade om Kinas beskydd mot den arabiska expansionen. År 712 inleddes arabernas och kinesernas krig om Centralasien, och med arabernas seger vid Talas år 751 var Afghanistans självständighet slut och området blev en provins under Iran; år 809 blev Afghanistan slutligen muslimskt, även om en folkgrupp, kalasherna, inte antog islam förrän på 1800-talet.

Afghanistan blev ett självständigt muslimskt rike under safavidernas dynasti 867-962, och under ghaznaviderna (962-1219) uppnådde det en verklig stormaktstid. År 1001 erövrades både Iran och norra Indien, även om riket snart splittrades igen. Indien gjorde sig fritt 1187, och 1219 erövrades det av mongolerna. Från mongolerna hamnade det under Iran och 1370-1405 låg det under Timur Lenks centralasiatiska khanat Djagatai. Därefter var det fritt i hundra år tills det 1504 hamnade under mogulerna, som använde det som utgångspunkt för sin erövring av Indien, som de invaderade 1526; Afghanistan var därefter en provins under det indiska Mogulriket. Efter flera uppror förklarade sig landet självständigt år 1709, men det anfölls därefter av Iran och efter ett långt krig blev det en iransk provins år 1737; först tio år senare, 1747, blev Afghanistan slutgiltigt ett självständigt land.

Afghanistan var redan under antiken ett starkt patriarkalt samhälle, vilket inte förändrades i och med islams ankomst, men även detta land har haft kvinnor som spelat en stor roll i historien och även kvinnliga makthavare: Afghanistans legendariska drottning Gahua Shad (1378-1459) spelade en stor politisk roll, 1556-1564 regerade drottning MahCucka Bigum i Kabul och år 1928 visade sig drottning Soraya och hennes döttrar offentligt utan slöja. Kungen tvingades dock av konservativa krafter att abdikera 1929. ^[1]

[redigera] Modern tid

Afghanistan utsattes för kolonialt intresse från både Ryssland och Storbritannien efter den ryska erövringen av Centralasien. En viss begränsad modernisering inleddes på 1920-talet av den då västvänlige monarken; 1926 avskaffade han emiratet och antog titeln kung, och 1928 lät han sin drottning och sina döttrar visa sig offentligt utan slöja som ett sätt att uppmuntra kvinnornas frigörelse. Han avsattes 1929 men även näste kung följde i hans spår; 1959 blev adelsmännen och hovfunktionärerna uttryckligen uppmanade att låta sina hustrur visa sig utan slöja på ett liknande sätt som Shahen i Iran gjorde 1936, och 1964 infördes rösträtt för båda könen. Dessa reformer begränsade sig dock till de större städerna. 1973 störtades monarkin av kungens svåger Daud, som gjorde sig till president; hans regeringstid uppvisade en mycket snabb och radikal modernisering av samhället, som dock inte nådde långt utanför storstäderna.

Genom en statskupp 1978, kallad aprilrevolutionen, kom det afghanska kommunistpartiet, till makten. Dess ledare Noor Mohammed Taraki blev ny president, och genomförde marxistiska förändringar av statsapparaten samt allierade sig nära med Sovjetunionen. Kvinnoemancipation, avskaffande av feodalismen, förstatligande av större företag, sekularisering, samt jordreform, blev uttalade mål av landets nya höga herrar.

Medlen för reformeringen av det afghanska samhället var våldsamma och starkt impopulära bland landets invånare. Snabbt efter det kommunistiska maktövertagandet började ett sammelsurium av olika lokala motståndsgrupper överallt inom landet att föra en väpnad kamp mot centralregeringen i Kabul. Motståndsmännen blev kända under det gemensamma namnet mujahedin, dvs trons(islams) krigare. Dessa stöddes av Pakistan och större delen av Västvärlden. Taraki sökte då hjälp av Sovjet att bekämpa mujahedin, men Moskvaregeringen var först kallsinniga till att skicka militär hjälp.

En intern maktkamp mellan de två fraktionerna inom kommunistpartiet; de hårdföra Khalqisterna och de mer moderata Parchamisterna, ledde till att Taraki kvävdes till döds sommaren 1979 med generalstabschefen och premiärministern Hafizullah Amins goda minne. Amin, Tarakis förtrogne storvisir, utropade sig till ny president. Han förklarade en mer islamisk kurs inom politiken för att minska mujahedins inflytande. Mot mujahedin utropades jihad, vilket också yttrade sig i utrensningar inom kommunistpartiet, samt mord och massarresteringar på politiska motståndare. Ett brutalt terrorvälde växte fram och mellan cirka en och en halv miljon afghaner lär ha mist livet under Amins tid vid makten. Amin förde samtidigt en märkbart försonlig utrikespolitik mot Pakistan och USA, vilket Sovjetunionen såg som ett hot mot sitt inflytande i Afghanistan. Julen 1979 invaderades landet av Sovjetunionen och Amin störtades och dödades. Parchamisten Babrak Karmal insattes som ny president.

Lydregimen fortsatte med sovjetisk hjälp det brutala inbördeskriget mot mujahedin, liksom regimens försök att framstå som en from men sekulär kraft.

Sovjetunionen drog sig till sist tillbaka, vilket ledde till en snabb seger för oppositionsgrupperna, och huvudstaden Kabul föll tidigt 1992 (se vidare afghansk-sovjetiska kriget).

De inbördes stridande motståndarna till kommunistregimen angreps sedermera av den pakistanskstödda talibanmilisen, som sedan i sin tur har störtats genom en amerikansk invasion av landet till följd av händelserna i New York 11 september 2001.