Centerpartiet
Från Wikipedia
| Centerpartiet |
|
|---|---|
| Partiordförande | Maud Olofsson |
| Partisekreterare | Anders Flanking |
| Gruppledare i riksdagen | Roger Tiefensee |
| Grundat | 2 mars 1913 |
| Huvudkontor | Stora Nygatan 4, Stockholm |
| Antal medlemmar | 72 081 (2:a) |
| Politisk ideologi | Socialliberalism, Ekohumanism |
| Internationellt samarbetsorgan | Liberala internationalen |
| Europeiskt samarbetsorgan | Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiet |
| Partigrupp i Europaparlamentet | ALDE |
| Färg(er) | Grön |
| Webbplats | www.centerpartiet.se |
Centerpartiet (c), centern, är ett politiskt parti i Sverige. Centerpartiet ingår i Allians för Sverige och är det tredje största partiet i Sveriges riksdag.
Partiet grundades under namnet Bondeförbundet med de självägande bönderna som utgångspunkt, och var då huvudsakligen konservativt, landsbygdsinriktat, skeptisk mot alla slags utopier och förespråkade sparsamhet med statens pengar. I takt med folkhemmets uppbyggnad, med urbanisering och landsbygdens avfolkning som följd, blev decentralisering partiets främsta ledord. Partiideologin blev utopisk och det decentraliserade samhället blev målet. Samtidigt fick liberala strömningar större genomslag i partiet och individen betonades. För att bredda sitt spektrum ändrades partinamnet 1957 till centerpartiet och senare fick ekologiska värderingar fäste. Centerpartiet har karaktäriserats av pragmatism och har genom åren samarbetat med såväl socialdemokraterna som de borgerliga partierna. Partiet sammanfattar i idéprogrammet sin ideologi som ekohumanism[1], men beskriver sig numera oftare som ett grönt socialliberalt parti[2]. Partiet har sedan de låga väljarstöden från slutet av 1990-talet intagit en tydlig borgerlig profil.
Centerpartiet är traditionellt sett starkare i kommuner och landsting, än vad man är på det nationella planet.
Innehåll |
[redigera] Historia
Centerpartiets historia går tillbaka till bildandet av Bondeförbundet i Falköping 1913. Detta gick samman med Jordbrukarnas Riksförbund 1921. Partiet bildades som en självständig och folklig politisk kraft inriktad på att föra landsbygdsbefolkningens talan.
Före partiets bildande var landsbygdsborna politiskt spilttrade och missgynnade i många avseenden. Partiet var ett intresseparti för bönderna och sökte att på olika vis gynna denna grupp.
Partiet kom 1933 överens med Per Albin Hanssons socialdemokratiska regering om ett paket som har kommit att kallas "kohandeln". I utbyte mot prisregleringar på jordbruksvaror fick regeringen stöd för olika arbetsmarknadsåtgärder. 1936 kunde Bondeförbundet bilda en tremånadersregering. Efter andrakammarvalet 1936 ingick partiet i en koalitionsregering med Socialdemokraterna. Bondeförbundets partiledare Axel Pehrsson-Bramstorp blev jordbruksminister och partiet medverkade också i samlingsregeringen under andra världskriget.
När socialdemokratiska stödet sviktade några år efter andra världskriget sökte statsminister Tage Erlander stöd hos Bondeförbundet och ett regeringssamarbete kom till stånd 1951 efter Koreakrisens ekonomiska oroligheter. Ett villkor för samarbetet var att socialdemokraterna lade socialiseringen åt sidan, som Bondeförbundets partiledare Gunnar Hedlund uttrycke det. Hedlund blev inrikesminister, Sam B. Norup blev jordbruksminister, Ivar Persson i Skabersjö blev ecklesiastikminister och Hjalmar Nilson i Spånstad blev konsultativt statsråd med ansvar för vägfrågor.
Den första riksdagskvinnan för centern var Gerda Svensson som kom in i första kammaren 1945. 1969 kom de första två centerkvinnorna in i andra kammaren, en av dem Gunnel Jonäng. Sveriges första kvinnliga partiledare för ett riksdagsparti blev 1985 Karin Söder (c).
I ATP-frågan formulerade Bondeförbundet/centerpartiet en egen linje: "personliga frivilliglinjen". Det var den enda linje som överlämnade makten över pensionssparandet åt individerna. Socialdemokraterna förspråkade en statskollektivistisk linje medan högern och folkpartiet förespråkade att arbetsmarknadens parter skulle avgöra.
Pensionsfrågan innebar att Bondeförbundet lämnade regeringen 1957. Partiet utvecklades från ett intresseparti för landsbygden till ett idéburet med decentralisering och miljöfrågor som ledstjärna. Partiledaren Hedlund genomdrev namnbytet till Centerpartiet och partiet blev mera utpräglat borgerligt. Centerpartiet och Folkpartiet började 1962 att utveckla mittensamverkan, som kulminerade i ett försök till sammangående 1973. Hedlunds tydliga opposition mot socialdemokraterna gav resultat och partiet växte i opinionen. Hedlunds efterträdare Thorbjörn Fälldin kunde leda partiet till att bli det största borgerliga i valet 1973.
Fälldin var tydlig motståndare till kärnkraft men när han efter valet 1976 kunde bilda regering tillsammans med Folkpartiet och Moderaterna tvingades han gå med på att ladda kärnkraftreaktorn Barsebäck 2. Oenigheten om kärnkraften ledde till regeringens avgång hösten 1978.
Efter valet 1979 fick Fälldin en ny chans att bilda en trepartiregering. Kärnkraftsfrågan hade avförts genom kärnkraftsomröstningen men efter "den underbara natten" lämnade Moderaterna regeringen i maj 1981. Fälldin fick regera vidare tillsammans med Folkpartiet och denna regering fick bland annat ta hand om en grundstött sovjetisk ubåt, U 137, i oktober 1981.
Efter valet 1982 befann sig partiet åter i opposition. Inför valet 1985 krävde Centerpartiet sänkt matmoms. Partiet hade också ett tekniskt samarbete med KDS och de två partierna gick till val under namnet Centern.
Valet gick dock dåligt och kritiken riktades mot partiledaren Fälldin som valde att avgå. Han efterträddes av Karin Söder som blev Sveriges andra kvinnliga partiledare. Hennes tid som partiledare blev dock kort och hon efterträddes 1987 av Olof Johansson.
Centerpartiet medverkade i Carl Bildts regering 1991-1994. Som miljöminister hade Johansson ansvaret för handläggningen av den då planerade Öresundsförbindelsen. När regeringen i juni 1994 beslöt att ge sitt tillstånd för projektet valde Johansson att lämna regeringen, men partiet kvarstod i koalitionen till slutet genom att övriga centerstatsråd stannade på sina poster.
Mellan 1995 och 1998 samarbetade Centerpartiet med den socialdemokratiska regeringen för att genomföra vissa ekonomiska reformer samt reformer för att förändra Sveriges försvar. När Johansson avgick sommaren 1998 efterträddes han av Lennart Daléus. Vid valet 1998 fick Centerpartiet ett stöd på drygt fem procent, det sämsta i partiets historia.
I februari 2001 efterträddes Daléus av Maud Olofsson. Partiet medverkade i Allians för Sverige inför riksdagsvalet 2006 då de med 7,9 % av rösterna blev Sveriges tredje största parti och tillsammans med de tre andra partierna i alliansen lyckades genomföra ett regeringsskifte.
[redigera] Verksamhet
Centerpartiet har starkt lokalt stöd i många glesbygdsområden och driver på central nivå frågan om decentralisering. Partiets ungdomsförbund heter Centerpartiets Ungdomsförbund (CUF) studentförbundet heter Centerstudenter (tidigare CHF), kvinnoförbundet Centerkvinnorna (CK) och HBT-sammanslutningen heter C-Gay.
I Europaparlamentet ingick partiet 1995-2004 i den liberala gruppen Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiet (ELDR) och från 2004 i den utvidgade gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa.
- Partiledare: Maud Olofsson (sedan 2001)
- Partisekreterare: Anders Flanking
- Gruppledare för riksdagsgruppen: Roger Tiefensee
- Antal riksdagsledamöter efter valet 2006: 29
[redigera] Kända centerreformer
- Införande av barnbidrag
- Uppbyggande av nioårig enhetsskola, (Grundskola)
- Införande av returpantsystem
- Sänkt pensionsålder, 65 år
- Allmän färdtjänst
- Decentralisering
- JAS 39 Gripen
[redigera] Partiledare och partiordförande
| Period | Partiordförande |
|---|---|
| 1916–1920 | Erik Eriksson |
| 1920–1924 | Johan Andersson |
| 1924–1928 | Johan Johansson |
| 1928–1934 | Olof Olsson |
| 1934–1949 | Axel Pehrsson (från 1937 Pehrsson-Bramstorp) |
| 1949–1971 | Gunnar Hedlund |
| 1971–1985 | Thorbjörn Fälldin |
| 1985–1987 | Karin Söder (tillförordnad partiledare 1985–1986) |
| 1987–1998 | Olof Johansson |
| 1998-2001 | Lennart Daléus |
| 2001– | Maud Olofsson |
[redigera] Partisekreterare
| Period | Partisekreterare |
|---|---|
| 1921–1923 | Lorentz Johansson |
| 1923–1931 | Anton Pettersson |
| 1932–1938 | Bernhard Näsgård |
| 1938–1941 | Ferdinand Nilsson |
| 1941–1951 | Karl Lindegren |
| 1951–1976 | Gustaf Jonnergård |
| 1976–1984 | Allan Pettersson |
| 1984–1987 | Göran Johansson |
| 1987–1998 | Åke Pettersson |
| 1998–2001 | Ola Alterå |
| 2001–2001 | Åsa-Britt Karlsson (tillförordnad) |
| 2001–2006 | Jöran Hägglund |
| 2006– | Anders Flanking |
[redigera] Kända centerpartister
Se även Kategori:Svenska centerpartister
- Anders Flanking, partisekreterare i Centerpartiet
- Lena Ek, EU-parlamentariker
- Fredrick Federley, f d förbundsordförande i CUF, riksdagsledamot
- Andreas Carlgren, miljöminister
- Håkan Larsson, riksdagsledamot
- Anders Ljunggren, f d förbundsordförande i CUF
- Karl Erik Olsson, f d jorbruksminister, f d EU-parlamentariker
- Hans Lindqvist, f d EU-parlamentariker
- Eskil Erlandsson, jordbruksminister
- Åsa Torstensson, infrastrukturminister
- Solveig Ternström, riksdagsledamot
[redigera] Lokalavdelningar
[redigera] Stockholm
Centerpartiet i Stockholm organiserar ett 500-tal centerpartister, centerkvinnor, CUF:are och CHF:are i Stockholms stad. 2005 var man det centerdistrikt som ökade mest i medlemsantal i hela Sverige. Ordförande 2005- är Per Ankersjö. Centerpartiet representerades i Stockholms kommunfullmäktige för första gången 1966. Tre ledamöter valdes då in: Olof Johansson, Karin Andersson och Paul Grabö. Under perioden 1998-2006 var partiet inte representerat i kommunfullmäktige i Stockholm. I framgångsvalet 2006 var partiets uppgång dock starkast i Stockholms stad och län. Som ett resultat av valet är partiet åter representerat i såväl landsting som samtliga kommuner i länet utom Huddinge. I Stockholms kommunfullmäktige har centerpartiet sedan valet 2006 ett (1) mandat.
Centerpartiet i Stockholm är för trängselskatten även om man är kritisk till hur den kom till och helst ser att den görs om till en kommunal avgift.
[redigera] Vimmerby
Centerpartiet i Vimmerby kommun har varit det ledande partiet inom Vimmerby kommun sedan kommunsammanslagningen i början av 70-talet. Partiet har innehaft ordförandeskapet i kommunstyrelsen sedan dess. Ordföranden i kommunstyrelsen heter idag Carl-Axel Centerstig och bor i Locknevi. Inom kommunen finns det idag 7 centeravdelningar, 6 centerkvinnoavdelningar och 1 CUF-avdelning. Partiet har även ordförandeuddraget i Barn och ungdomsnämnden, Personalutskottet, Teknik och servicenämnden, Valnämnden, Vimarhem och Vimmerby Energi. Ordföranden i regionförbundet i Kalmar län heter Leif Larsson (c) och bor i Vimmerby.
Centerpartiet i Vimmerby kommun
[redigera] Referenser
[redigera] Fotnoter
- ^ "Där människor får växa" - Centerpartiets idéprogram (PDF). Centerpartiet. Läst 16 april 2008. ”Centerpartiets ideologi kan sammanfattas i begreppet ekohumanism. Den förenar humanismens respekt för människovärdet och tro på varje människas möjligheter med ekologins insikter om de villkor naturen ger för människa och samhälle.”
- ^ Politik. Centerpartiet. Läst 16 april 2008. ”Alla människors lika värde och rättigheter är grunden för Centerpartiets politik. Vi är ett grönt socialliberalt parti.”
[redigera] Källor
Centerpartiets historia [[1]]
[redigera] Se även
[redigera] Externa länkar
Vänsterpartiet | Miljöpartiet | Socialdemokraterna | Centerpartiet | Folkpartiet | Kristdemokraterna | Moderaterna
