Barnsängsfeber

Från Wikipedia

Barnsängsfeber, Puerperalfeber, kallas en svår febersjukdom, som angriper barnsängskvinnor, i synnerhet under de första dagarna efter förlossningen. På samma sätt som den närsläktade blodförgiftningen (sepsis) uppträder denna sjukdom under betydligt skiftande former och växlande symtom. Liksom blodförgiftningen tar sin utgång från någon yttre skada, så angriper barnsängsfebern de skador, som vid förlossningen uppkommer i kvinnans bäckenorgan. Smittan får sitt fäste i dessa, utvecklar sig hastigt samt förgiftar organismen, så att merendels döden blir en följd, och detta ofta inom några få dagar.

Sjukdomen kan inympas genom i sönderdelning stadda ämnen, vilka överförs på en nyss förlöst kvinna medelst den undersökandes fingrar, medelst instrument, gångkläder, sängkläder o.s.v. Den kan även framkallas genom blodlevrar, rester av moderkakan o.d., som stannat i livmodern och där börjat undergå förruttnelse (då s.k. självinfektion äger rum). Pyemin, en form av blodförgiftning, var i äldre tid ganska vanlig på lasaretten och förlossningsanstalterna, där smittämnen fanns hopade. Barnsängsfebern var inte helt obekant under antiken, men blev allmännare och närmare känd först efter upprättandet av nyssnämnda slags anstalter, vilkas fruktade mordängel den sedan blev. År 1664 iakttogs barnsängsfebern på Hôtel Dieu i Paris, och därefter hemsökte den åter och åter, i större eller mindre epidemier, nästan alla världens och även åtskilliga gånger Sveriges förlossningsanstalter.

Man lärde emellertid med tiden känna sjukdomens spridningssätt. På flera ställen, särskilt i England, lade man märke till att barnsängsfeber ofta angrep ett antal barnaföderskor, som betjänats av samma barnmorska eller samme läkare. Särskild betydelse för om barnsängsfeberns bekämpande inom förlossningsanstalterna hade Semmelweiss. Han hävdade 1847 att sjukdomen berodde på en förgiftning med likgift och framhöll det farliga i att läkare eller studerande sysselsatte sig med anatomiska dissektioner eller liköppningar under den tid de hade sin verksamhet på förlossningsanstalterna. Han kunde även med statistiskt material bevisa att smittämnena från en patient överfördes med de undersökandes fingrar till friska barnaföderskor och kom slutligen till ungefär samma uppfattning om sjukdomens natur som man hyser i vår tid. Även dansken Asger Stadfeldt hade stor betydelse för barnsängsfeberns bekämpande.

[redigera] Antal i barnsängsfeber döda bland 1 000 barnaföderskor

Hur barnsängsfebern i Sverige avtog såväl inom som utom förlossningsanstalterna, sedan man lärt sig iaktta den samvetsgranna renlighet, som i våra dagar betecknas med orden antiseptik och aseptik, framgår av följande tabell, meddelad av doktor Wretlind i "Jordemodern" i februari 1904: