Andra Tjetjenienkriget

Från Wikipedia

Det andra Tjetjenienkriget bröt ut 1999, strax efter att Vladimir Putin blivit Rysslands premiärminister, och pågår ännu. I kriget står tjetjenska gerillakrigare mot rysk militär.

Det första Tjetjenienkriget varade mellan 1994 och 1996. Tjetjenien förklarade sig självständigt och Ryssland invaderade för att stoppa utbrytningsförsöket. Fred slöts 1996 efter ett krig med en lång rad misslyckanden från Rysslands sida. I det tjetjenska presidentvalet 1997 vann separatistledaren Aslan Maschadov, som i början av 1999 införde sharialagar i landet, vilket ledde till turbulens och trots fredsöverenskommelsen med Moskva var det politiska läget länderna emellan fortfarande kyligt. Flertalet kidnappningar tillsammans med upprepade terroristdåd i perioden 1996 till 1999 spände ytterligare läget. I augusti och september 1999 gick Sjamil Basajev, tidigare kommendör för de tjetjenska trupperna 1996 och premiärminister i den tjetjenska regeringen 1998, in med mellan 1200 och 2000 militanta tjetjener, dagestaner, araber och kazaker i den angränsande delrepubliken Dagestan. Anledningen var att understöda islamistiska fundamentalister som var under attack av ryska trupper, och flera hundra dödades i aktionen. Ryssland svarade med att bomba de sydöstra delarna i Tjetjenien som sågs som grogrund för militanta organisationer, och 23 september 1999 bombade ryska plan mål i och utanför Tjetjeniens huvudstad Groznyj. Samtidigt sprängdes flera bomber i Ryssland och flera hundra ryssar dödades. Den ryska regeringen och president Boris Jeltsin skyllde på tjetjenska separatister, men Sjamil Basajev förnekade inblandning i bombdåden.

Flera välkända personer, bland annat den amerikanska senatorn John McCain,som bland annat har starkt kritiserat Ryssland och Putins styre, har föreslagit att FSB, KGB:s efterträdare, anordnade bombningarna själva för att ha anledning att kunna invadera Tjetjenien. Den 29 september 1999 krävde Ryssland att Tjetjenien utlämnade de skyldiga för bombdåden, och en dag senare inleddes en markoffensiv mot Tjetjenien. Den ryska militären började bomba mål i Tjetjenien i slutet av september 1999. Vid markoffensiven var Ryssland den här gången noga med att avancera sakta och kraftfullt för att undvika en upprepning av det första Tjetjenienkriget som kostade oerhört många liv. Den ryska militären använde sig mycket av artilleri och flygunderstöd för att försvaga det tjetjenska försvaret. Tusentals tjetjener flydde det ryska antåget till gränsande ryska republiker. Uppskattningar säger att omkring 25 till 45 procent av landets befokning flydde. Groznyj omringades först i november och det tog ytterligare två veckor innan ryssarna ens kunde komma innanför stadsgränen på den kraftigt befästa staden med hjälp av 100 000 soldater och kraftigt flygunderstöd. Groznyjs försvar leddes av Aslambek Ismailov som byggde upp ett system av bunkrar bakom bostadshus, lade ut minor i staden, placerade ut krypskyttar på tak och stod emot mycket kraftig ryskt bombning för att kunna möta sin fiende i sin egen miljö.

I mitten av januari 2000 satte Ryssland igång en tiotusentals man stark offensiv mot Groznyj från tre håll. Motståndsmännens mat, ammunition och styrka började ta slut och dödstalen sköt i höjden, så ledningen beslöt att man skulle försöka sig på ett utbrytningsförsök som inleddes 31 januari och 1 februari. Utgången var mycket oviss och deras odds inte överväldigande säkra då staden var inringad av ryssar och minfält fanns överallt. I några olika utbrytningsgrupper begav sig rebellerna ut från staden. Många gånger fick frivilliga martyrer gå i täten för att röja väg i minfälten för resten av gruppen. Många höga tjetjenska ledare och välkända soldater dödades, däribland Aslambek Ismailov, och flera andra skadades och lemlestades, bland annat Sjamil Basajev. Ryssarna, som inte förrän 6 februari kunde hissa sin flagga i staden, vägrade först att erkänna tjetjenernas lyckade utbrytningsförsök. Tjetjenerna beslöt att övergå till gerillataktik och splittrade därmed den ryska förhoppningen om att kunna slå till mot hela motståndsrörelsen på en gång. Ett mycket långt och utdraget gerillakrig följde, med en lång rad attacker, självmordsbombare och höga dödstal.

Högt uppsatta rebelledare har genom mord och sprängdåd blivit ersatta av mycket mer radikala ledare på senare tid, och därmed får rebellerna egenskapen av att vara mer islamistiskt övertygade än nationalistiska. I april 2006 sade ledarna att man inte längre var villiga att förhandla och att Ryssland kunde förvänta sig terroristattacker under den kommande sommaren. Man sade också att man inte längre ville ha en västinspirerad demokrati utan istället ville skapa ett ”Nordkaukasisk emirat”. Trots radikaliseringen stöder en stor del av den tjetjenska befolkningen fortfarande rebellerna.^{[källa behövs]} Från ryskt håll skapades en ny tjetjensk konstitution i en folkomröstning i mars 2003 som gav Tjetjenien avsevärt självstyre även om det fortfarande bands starkt till Ryssland, men från motståndsmännens sida var dock entusiasmen sval.

För Rysslands del vore det mycket lönsamt att kunna bygga en pipeline för olja genom området. Tjetjeniens position gör det mycket viktigt som transportled för olja och naturgas från och till norra Kaukasus och Kaspiska havet. Det har talats om att bygga en pipeline från Tengizfälten i Kazakstan i öst till staden Novorossijsk vid Svarta havet i väster och från Baku i Azerbajdzjan i söder som går ihop med pipelinen i norr. Dessa skulle, även om de inte gick igenom Tjetjenien, vara en självklar måltavla för motståndsmän och vara en mycket svag länk som vore lysande som mål för attentat. Ryssland har dock tillräckligt med olja i nuläget, och det tjetjenska motståndes försvagas varje dag. De bäst utbildade tjetjenska ledarna, som tränades av den ryska armén innan kriget, har dödats och har nu blivit ersatta av svagare och yngre ledare, som saknar färdighet. I det hela så har Ryssland neutraliserat den tjetjenska rebellrörelsen, även fast det förekommer små attacker i vissa regioner.

[redigera] Litteratur

• Politkovskaja, Anna: Tjetjenien - sanningen om kriget (2003) ISBN 91-7324-995-5