Alexander III av Ryssland

Från Wikipedia

"Porträtt av Alexander III" (1886),
målning av Ivan Kramskoj.

Alexander III Alexandrovitj, ryska Александр III Александрович, född 10 mars 1845, död 1 november 1894, rysk tsar, kung av Polen och storfurste av Finland från 1881. Son till Alexander II och Maria av Hessen.

Alexander uppfostrades tillsammans med sin 17 månader äldre bror, storfurst Nikolaj. Sedan denne begåvade och populäre furste, som ingav stora förhoppningar, avlidit i Nice 24 april 1865, blev Alexander rysk tronföljare (tsarevitj).

Han förmälde sig 9 november 1866 med danska prinsessan Dagmar, kung Kristian IX:s och Louise av Hessen-Kassels andra dotter, som förut varit Alexanders äldre brors trolovade. Storfurstinnan Maria Fjodorovna – som var det namn prinsessan Dagmar fick vid övergången till den rysk-ortodoxa kyrkan - erhöll snart ett ganska betydligt inflytande på sin gemål, som fullkomligt delade hennes danska antipatier mot Preussen. Alexander trädde i uppseendeväckande opposition mot sin faders tyskvänliga politik. I Anitjkovpalatset, där tronföljareparet residerade, var det t. o. m. en tid vid 10 rubels plikt förbjudet att tala tyska språket.

Ett stort inflytande på Alexanders utveckling utövade hans deltagande i det rysk-turkiska kriget 1877, då han förde befälet över Donau-arméns vänstra flygel. Han fick där med egna ögon skåda krigets fasor, och från denna tid förblev han under alla ödets växlingar en uppriktig fredsvän. De ständiga nihilistsammansvärjningarna, som fördystrade de sista åren av Alexander II:s regering, gjorde även ett outplånligt intryck på Alexander III. Han slöt sig till sådana panslavistiska fanatiker som Katkov och Pobjedonostsev, vilka i pressen och från predikstolen förkunnade, att gammalrysk, patriarkalisk despotism och intolerant ortodoxi vore de bästa hjälpmedlen mot nihilismen.

Då Alexander efter sin faders mord 13 mars 1881 besteg tsartronen, gjorde han nihilismens utrotande till huvudmålet för sin inrikespolitik. 11 maj 1881 offentliggjordes ett tsareligt manifest, vari Alexander förklarade sig lita på sin självhärskaremakt allena och vara fast besluten att kraftigt åtdraga maktens tyglar. Detta manifest betecknade Pobjedonostsevs och Katkovs seger över den upplyste och frisinnade inrikesministern general Loris Melikov, som också avskedades 16 maj 1881 och fick till efterträdare panslavisten general Ignatiev.

De reaktionära tendenser, som ända från början utmärkt Alexanders regering, framträdde ännu skarpare, sedan Ignatiev avgått 1882 och i hans ställe den fanatiske greve Dimitrij Tolstoi blivit utnämnd till inrikesminister. Tolstoi, som fick behålla inrikesministerportföljen ända till sin död, 1889, införde det mest tryckande polistvång på nästan alla livets områden. Inte bara tusentals nihilister, utan även många oskyldigt misstänkta inspärrades i fängelser eller deporterades till Sibirien. Nihilisterna å sin sida utfärdade den ena våldsamma proklamationen efter den andra och uppgjorde ständigt nya mordplaner. Av fruktan för nihilisterna tillbragte Alexander en stor del av sin regeringstid på det svårtillgängliga, av träsk omgivna slottet Gatsjina. Det är omtvistat, huruvida ett nihilistiskt attentat eller järnvägspersonalens försumlighet var orsaken till järnvägsolyckan vid Borki 29 oktober 1888, då det tsareliga tåget, på väg mellan Asov och Charkov, urspårade, varvid 21 personer dödades och 37 sårades, men Alexander själv förblev oskadad.

Vad förhållandet till utländska makter angår, iakttog Alexander, understödd av Giers, som 1882 utnämndes till utrikesminister, en fredsvänlig politik, trots alla påtryckningar från det panslavistiska partiet. I september 1884 hade Alexander en vänlig sammankomst med kejsarna Vilhelm I av Tyskland och Frans Josef av Österrike i Skierniewice. Men 1885 väckte Österrikes och Tysklands hållning i den bulgariska frågan hans förbittring, och med anledning därav började han koncentrera stora truppmassor i Polen. Dessa truppsammandragningar vid Tysklands och Österrike-Ungerns gränser fortsattes under de följande åren och uppfattades i Europa som ett bevis på att Ryssland rustade sig till ett krig mot trippelalliansens makter. Ännu större blev spänningen mellan Ryssland och Tyskland efter kejsarna Vilhelm I:s och Fredriks död. Visserligen skyndade sig kejsar Vilhelm II strax efter sin tronbestigning att göra ett besök vid ryska hovet (juli 1888), men Alexander besvarade detta besök först i oktober 1889, och detta långa dröjsmål karakteriserade den kyla, som då rådde mellan de båda hoven.

Ännu mer ökades spänningen genom det tullkrig, som 1887 började mellan Tyskland och Ryssland. Det var under sådana förhållanden som Alexander började närma sig till franska republiken. Den rysk-franska vänskapen, långsamt, men säkert förberedd under åren 1888-90, framträdde öppet vid amiral Gervais och den franska eskaderns besök i Kronstadt i senare hälften av juli 1891, då de franska sjömännen mottogs som bröder av det ryska folket, och den annars så konservative tsaren med blottat huvud åhörde Marseljäsen.

Under de sista åren av Alexanders regering hemsöktes Ryssland av fruktansvärda olyckor. Flera års missväxt i åtskilliga guvernement framkallade den fasansfulla hungersnöden 1891 och 1892. Kolera, influensa och andra smittsamma farsoter skördade hundratusentals människoliv. Själv angreps Alexander i januari 1894 av influensa, som hade till följd en svår njursjukdom, varav han efter långvariga lidanden avled på slottet Livadia, på Krim, 1 november 1894. Han efterträddes av sin äldste son, tsar Nikolaj II.

Barn

Nikolaj II av Ryssland
Alexander, (1869-1870)
Georg, (1871-1899)
Xenia, (1875-1960) gift med Alexander Michailovitj av Ryssland
Michael, (1878-1918) gift morganatiskt
Olga Alexandrovna, (1882-1960) gift 1. Peter av Oldenburg (skilda) , 2. Kulikovskij

Företrädare: Alexander II	Kejsare av Ryssland 1881–1894	Efterträdare: Nikolaj II
Företrädare: Alexander II	Storfurste av Finland 1881–1894	Efterträdare: Nikolaj II