Albanien

Fra Wikipedia, den frie encyklopædi


(Flag)	(Nationalvåben)

Nationalt motto: Feja ë Shqiptarit është Shqiptaria (Albansk: den albanske religion er albanisme (udtalelse fra 1800-tallet, ikke egentligt motto, som jævnligt citeres). På engelsk: The religion of the Albanians is Albanism.

Nationalmelodi: Hymni I Flamurit

Hovedstad

Tirana
41°20′ N 19°48′ E

Største by Tirana

Officielle sprog

Albansk

Regeringsform

•Præsident
•Premierminister

Opstående demokrati – Republik
•Alfred Moisiu
•Sali Berisha

Uafhængighed
Fra det Osmanniske Rige 28. november 1912

Areal
• Total
• Vand (%) 28.748 km² (nr. 139)
4.7

Indbyggertal
• 2005 anslået
• [[]] folketælling
• Tæthed 3.563.112 (nr. 126)

123/km² (nr. 63)

BNP
• Total
• Pr. indbygger 2005 anslået
48,8 mia. kr. (nr. 107)
27.000 kr. (nr. 100)

Valuta Lek (ALL)

Tidszone
• Sommer (DST) CET (UTC+1)
CEST (UTC+2)

Internetdomæne .al

Telefonkode +355

Kendingsbogstaver (bil) AL

Luftfartøjsregistreringskode ZA

Republikken Albanien er et land i det sydøstlige Europa. Det har grænse med Serbien i nord, Montenegro mod nordvest, Makedonien i øst og Grækenland i syd. Kystlinjen vest for landet udgøres af Adriaterhavet og det Ioniske Hav mod sydvest.

[redigér] Historie

Uddybende artikel: Albaniens historie.

Under antiken beboddes dagens Albanien av illyriska stammar som albanerna anser sig härstamma från. Under en lång tid utgjorde Albanien en provins av Romerska riket. Efter Romerska rikets delning tillhörde området det Östromerska riket. Från norr trängde slaverna på, framför allt serberna, som vid 1100-talets slut hade bildat ett mäktigt kungadöme som ägde bestånd i omkring 200 år och sträckte sig över hela nuvarande Albanien och in i Grekland och Bulgarien. Denna serbiska dominans bröts genom det Osmanska rikets expansion på Balkan från 1300-talets mitt.

Albanerna blev självständiga i och med att Serbien försvagades men tvingades snart kämpa för sin självständighet mot osmanerna. Trots sin numerära underlägsenhet lyckades de under sin ledare Georg Kastriota, mera känd som Skanderbeg, genom gerillakrig hålla stånd mot turkarna ända till 1479. Många albaner flydde efter Osmanska rikets erövring av landet och bosatte sig i Italien. Majoriteten av de som stannade kvar konverterade till islam. Dessa kom att spela en viktig roll i Osmanska rikets historia, vilket återspeglas i det faktum att inte mindre än 29 av de osmanska storvesirerna under åren 1482-1908 var albaner. Albanien var osmanskt i mer än 450 år och först 1912 uppnådde de sin självständighet. Albanerna i Kosovo, västra Makedonien, södra Montenegro och nordvästra Grekland lämnades dock utanför landets gränser. Självständigheten skulle säkras av en internationell kontrollkommission, som 1914 satte tyske prinsen Wilhelm av Wied att styra landet, men folkligt motstånd och första världskrigets utbrott fick honom att lämna landet redan efter ett halvår.

Efter kriget hotades Albanien av en ny delning, vilket albanerna lyckades avvärja vid en fredskonferens i Paris 1920. Efter några år av inre strider tog Ahmet Zogu, en klanhövding från norra Albanien, makten 1925 med hjälp från bland annat Serbien. Han lyckades att deklarera Albanien till ett kungarike och utropa sig själv till kung Zog I.

Italienska trupper ockuperade landet 1939. Partisaner under ledning av Enver Hoxha inledde en befrielsekamp och i slutet av 1944 hade landet av egen kraft befriat sig från utländska trupper. År 1946 förklarades Albanien officiellt som socialistisk folkrepublik. Relationerna med grannen Jugoslavien och Sovjetunionen blev dock djupfrysta efter några år. På 1970-talet hade man officiellt goda relationer endast med Kina. Hoxha avled 1985 och kommunistregimen föll 1992. Det demokratiska flerpartisystemet hamnade dock i kris efter valfusk 1995. Konkursdrabbade investeringsfonder ("pyramidspel") ruinerade 1997 en stor del av befolkningen och utlöste ett uppror i mars, som resulterade i total anarki och förde landet till randen av ett inbördeskrig och sammanbrott. Sen dess har landets situation stabiliserats och det råder för närvarande hög ekonomisk tillväxt.

[redigér] Politik

Uddybende artikel: Albaniens politik.

Statsoverhovedet er præsidenten, som vælges af Kuvendi Popullor, eller folkets forsamling. Den væsentligste del af forsamlingens 155 medlemmer vælges ved valg hvert 5. år. Præsidenten har en regering af ministre, som udnævnes af præsidenten.

Den danske ombudsmand har - i forbindelse med ydelse af dansk overgangsbistand - rådgivet Albanien med etableringen af en tilsvarende institution. Den albanske ombudsmand betegnes som Folkets Advokat.

[redigér] Distrikter

Uddybende artikel: Albaniens distrikter.

Albanien er opdelt i 36 distrikter, eller rrethe som de kaldes på albansk. Hovedstaden Tirana har en speciel status. Distrikterne er:

Berat
Bulqize
Delvine
Devoll
Diber
Durrës
Elbasan
Fier
Gjirokaster
Gramsh
Has
Kavaje
Kolonje
Korçë
Kruje
Kucove
Kukes
Kurbin

Lezhe
Librazhd
Lushnje
Malesi e Madhe
Mallakaster
Mat
Mirdite
Peqin
Permet
Pogradec
Puke
Sarande
Shkodër
Skrapar
Tepelene
Tirane
Tropoje
Vlorë

[redigér] Geografi

Uddybende artikel: Albaniens geografi.

Albanien består primært af bakket og bjergrigt terræn, det højeste bjerg har en højde på 2.753 meter. Landet har et tempereret klima med kolde vintre og varme somre.

Udover hovedstaden Tirana, som har 677.871 (2004) indbyggere, er de vigtigste byer Durrës med 280.996 (2004) indbyggere, Elbasan, Shkodër, Vlorë og Korçë. Kilde Albanian Institute of Satistics

[redigér] Økonomi

Albanien er et land på vej frem, men er fortsat et af de fattigste lande i Europa. Efter en svær tid med 45 år som lukket diktatur til 1991 og økonomiske og politiske tilbageslag i 1990’erne og uro og usikkerhed i samfundet efter sammenbruddet af pyramidespillene i 1997 formåede man at huse 400.000 flygtninge fra Kosovo i 1999. Leke per US dollar - 98.384 (2006), 102.649 (2005), 102.78 (2004), 121.863 (2003), 140.155 (2002)

[redigér] Demografi

Uddybende artikel: Albaniens demografi.

Hovedparten af befolkningen (95%) er albanere. Landet har dog en væsentlig græsk minoritet. En række indbyggere med etnisk albansk baggrund bor endvidere i naboområdet Kosovo. Sproget er albansk, men der tales dog også græsk, primært af den græske minoritet.

Religionen er blevet bevaret selv om den under kommunismen var forbudt. Siden besættelsen af det osmanniske rige er 70% af albanerne muslimer. Resten består henholdsvis af 20% græsk ortodoxe og 10% romersk-katolske.

[redigér] Se også

Edith Durham

[redigér] Kultur

Uddybende artikel: Albaniens kultur.

Blandt Albaniens mest kendte forfattere er Sami Bey Frashëri, en:Fan Noli, Ismail Kadaré og Dritëro Agolli.

Albansk folkemusik spilles stadig i Albanien, Kosovo og Makedonien

Det albanske sprog er et indo-europæisk sprog.

[redigér] Religion

"E mos shiko kisha e xhamia/ feja e shyptarit eshte shqyptaria" ("Och se ej på kyrka och moské / ty albanens tro är albanskhetens idé")

"O moj shqypni", Pashko Vasa

Albanien är det enda land i Europa med en muslimsk majoritet men bland dem finns också kristna minoriteter och människor som inte tillhör någon religion. Vid den sista folkräkningen 1945 bekände sig ungefär två tredjedelar av befolkningen till islam, en sjättedel var ortodoxt kristna och en tiondel var katoliker.

Kristendomen introducerades under perioden 50-100 e.Kr. Under det osmanska väldet kom en majoritet av befolkningen att övergå till islam. De kom senare olika dervischordnar, däribland bektashi, som fick ett starkt fäste i landet. När Turkiets förste president Kemal Atatürk förbjöd alla dervischordnar 1925 flyttade bektashiledarna sitt högkvarter till Albaniens huvudstad Tirana. Enver Hoxha, som styrde landet mellan åren 1944 och 1985, levde upp till Pashko Vasas motto på ett bokstavligt sätt genom att 1967 utropa Albanien till världens första ateistiska stat, och därmed förbjöds all offentlig religionsutövning. Religionsförbudet upphävdes 1990.