Carl Bergstedt

Från Wikipedia

Carl Bergstedt, född 24 juli 1817 i Lillkyrka församling, Örebro län, död 26 januari 1903. Bruksägare, publicist och riksdagsman.

Bergstedt blev 1836 student i Uppsala, 1842 filosofie doktor och 1843 docent i grekiska litteraturen, från vilket ämne han dock övergick till sanskrit och zendspråken. Inom sistnämnda vetenskapsgrenar var han en av de tidigaste forskarna i vårt land, och han företog 1846- 48 en längre resa för att ytterligare utbilda sig i de österländska språken. Han utgav också flera översättningar från sanskrit ("Sāvitrī" och andra episoder ur "Mahabarata, Vikrama och Urvasi"). Av nog så stor betydelse var emellertid Bergstedts verksamhet som medarbetare i och tidtals redaktör av dåtidens uppsaliensiska tidskrifter. Så utgav han 1844-46 och 1849-50 "Frey" samt 1851’"Tidskrift för litteratur". Hans bidrag till dessa tidskrifter fick efter vistelsen i utlandet, speciellt England, ett starkt praktiskt tycke.

Han uppträdde målmedvetet såsom motståndare till den i Uppsala härskande efterromantiska "esteticismen" samt blev förespråkare för medborgerlig, nyttig, praktisk kultur och bildning efter engelskt mönster, för medborgerlighetens tillgodogörande i kommunen, för en filantropi, byggd ej på nådegåvans, utan på den ömsesidiga nyttans ståndpunkt, för praktisk folkundervisning, kvinnobildning, frihet i religiöst avseende o. s. v. I litterärt avseende utvecklade han realismens program, protesterade mot subjektivismen hos romantiken och dess efterdröjare och mot ensidig konstförgudning samt drog ur sedlighetens synpunkt i härnad mot vad han kallade "den usla litteraturen".

Hans verksamhet som tidskriftsutgivare fäste vid honom allmän uppmärksamhet, och då Lars Johan Hierta tröttnade i Aftonbladets ledning, blev Bergstedt 1852 huvudredaktör och utgivare av Aftonbladet ("Magistrarnas aftonblad"), en befattning, som han innehade i fyra år. Han fullföljde där den bana han förut inslagit på, kämpade för övrigt nog så mycket för den individuella friheten som för de abstrakta rättigheterna och slog särskildt kraftiga slag för den religiösa friheten mot gällande tvångslagar, för skatteförenkling, reformer i brännvins- och tullagstiftning m. m. Orsaken till hans avgång i december 1855 berodde på misshälligheter inom redaktionen, vållade av meningsskiljaktigheter i avseende på Sveriges utrikespolitik under Krimkriget. Efter avgången från Aftonbladet försvann Bergstedt för ett antal år från det offentliga livet och verkade som bruksägare och jordbrukare samt kommunalman i Värmland och Östergötland.

Han invaldes 1866 av Östergötlands landsting (som utgjorde Östergötlands läns valkrets) i riksdagens första kammare och var där under den första nioåriga mandatperioden en mycket bemärkt ledamot, som särskilt gjorde sin kraft gällande i undervisningsfrågor och andra kulturfrågor och i konstitutionella spörsmål (som ledamot i konstitutionsutskottet 1868-75). Han var en ivrig förespråkare för dödsstraffets avskaffande, för friare dissenterlagstiftning och religionsfrihet, för borgerlig vigsel, för folkskolans sekularisering, för gift kvinnas äganderätt, för ändring i tryckfrihetslagen, för en medborgerlig bildning i enlighet med den i våra dagar förberedda skolreformen och för de klassiska språkens inskränkning; han var bestämd motståndare till lantmannapartiet, men också till den adlercreutzsk-bergströmska regeringen (särskilt mot ecklesiastikministern Wennerberg).

Samtidigt med sitt riksdagsmannaskap utövade Bergstedt en ytterst märklig och för sin tid högst betydande publicistisk verksamhet, dels såsom den främste medarbetaren i tidningen Stockholmsposten (1868-1870), vilken han jämte André Oscar Wallenberg utgav och som var ett utpräglat politiskt "intelligensorgan", dels i den förträffliga veckoskriften "Samtiden" (1871-1874), som av honom skrevs nästan ensam, och i vilken han efter engelskt mönster behandlade tidens politiska, vetenskapliga, litterära och ekonomiska frågor med sakkunskap och mångsidigt intresse; denna tidskrift gav en betydande insats i svensk bildning under 1870-talet. Åren 1866-1868 var Bergstedt sysselsatt med att utge sin vän B. E. Malmströms föreläsningar över svenska vitterhetens historia, ett uppdrag, för vilket han dock saknade vissa förutsättningar och som han knappast utförde med tillräcklig kritik. I kyrkomötena 1868, 1873, 1883 och 1888 var han ledamot för Linköpings stift.

År 1875 bosatte sig Bergstedt åter i Östergötland, och delade sin tid mellan praktiska sysselsättningar och studier.

[redigera] Källa

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Bergstedt, 1904–1926 ^(Not).